Sida:Svenska Parnassen band 2.djvu/82

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

74

Ej någon stjerna sågs, som ljus åt Atis bar,
Och mörkret lika grymt som hans förtviflan var.
Att lykta här sitt lif han nu med ifver hastar
Och från en klippas höjd sig ned åt floden kastar;
Men Astrild, som förskräckt vid Atis fara var,
Strax med en hjelpsam flykt ur Fröjas armar far.
Förvandlad i en rönn, han sig i branten rotar
Och Atis svåra fall med sina grenar motar.
Strax tändas tusen bloss, som lysa fälten opp,
Och in i Atis själ en ljuflig känsla lopp.
Han såg en verld af folk, som jorden öfvertäckte
Och till en präktig höjd begärligt händren räckte.
På detta glada berg en strålig byggnad låg,
Det hoppets tempel var, som hopen glindra såg.
Allt strömmar hastigt fram, men snart tillbaka drifver.
Man i ett vilddjurs hamn förtviflan varseblifver,
Som strax vid hoppets berg sin kula ingräft har
Och grufligt skakar der de kedjor, som han drar;
Men i dess grofva nät han mäktar få bedraga,
De flesta lyckligtvis en ljuflig omväg taga.
I jordens mörka sköt ej fins den minsta vrå,
Dit icke hoppets gud kan med dess strålar nå.
En lätt, men slipprig väg till detta tempel leder:
Man hastigt löper fram och hastigt slinter neder,
Man i ett ögonblick ur fallet reses opp,
I samma ögonblick man fortfar i sitt lopp.
Men när till templets port de glada flockar hinna,
De tusen bilder se i gyllne skyar brinna:
Förtjusning omger dem, allt vill för ögat le,
De gripa efter allt och äga hvad de se.
Det stolta templet re’n liksom en konsteld prålar,
Det springer upp i skyn i tusen klara strålar,
I ljusblå stjernor se’n det långsamt regnar ner;
Strax templet i sin prakt man åter upphöjdt ser.
Uppå en bräcklig tron, som ingen grundval äger,
Det glada hoppets gud i ständig svigtning väger;
Ett tunt, men dimmigt moln han kring sitt hufvud har,
En hemlig oro der i tusen skiften far.
Men gudens skarpa syn strax genom molnet tränger.
Der på en hvirfveltråd den klara spegel svänger,
I hvilken målar sig allt hvad som hjertat vill.
Att denna spegel se hvar dödlig stormar till,