Sida:Svenska Parnassen band 2.djvu/86

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

78

Fjerde sången.

Vid foten af ett berg, som städs af molnen höljes,
Men hvars förmätna spets för solen aldrig döljes,
Emellan brott af berg, der klippan klippor bär,
En mörk och bortgömd lund åt tysthet helgad är.
Man under granars hvalf en evig svalka finner,
Man ser en flygtig bäck, som klagar och försvinner,
Se’n kring en mossig mark han allt sitt silfver stänkt.
I denna tysta dal har hvilan sjelf sig sänkt.
Här rör sig intet djur, och inga foglar sjunga,
Man stundom lågor ser ur tjocka molnen ljunga,
Men utan dån och brak i skyn sin väg de ta,
Och vestanvädret sjelf törs knappt sin anda dra.
Här röjes intet spår, här inga hjordar beta,
De fly från denna ort, när de sin föda leta.
På bergets inre brant ett bortglömdt tempel är,
Der ingen offra törs, dit ingen rökverk bär,
Se’n unga Daphnis der, förtviflad och bedragen,
Från klippan störte sig att aldrig mer se dagen.
Det sägs en vredgad gud om detta tempel rår,
Att stundom klagorop ur jordens sköte går,
Att strax vid dagens slut ses sorgsna hamnar vandra,
Som upp åt himlen se och på sitt öde klandra.

Till dessa tomma rum Camilla sig beger.
Hon darrar, hennes knän till marken sjunka ner;
Dess hjerta är bestört, hon nu sin djerfhet lastar,
När Atis visar sig och för dess knän sig kastar.
Men af en hemlig skräck hon strax tillbaka rycks,
Ty hela lunden rörs och jorden darra tycks.
Men denna fasa snart ur hennes själ försvinner,
En häftig kärlek strax all fruktan öfvervinner,
»Min Atis», sade hon, »hvad gör jag ej för dig?
»Jag visst för mycket gjort; svär att du älskar mig.»

»Camilla! himlen vet, att jag ej lärt bedraga.
»För den en ed behöfs är eder alltför svaga.
»Min kärlek brister ut, mitt hjerta är bekant,
»Det säger hvad det är, och hvad det är, är sant.