Sida:Svenska Parnassen band 2.djvu/90

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

82

Hon andan långsamt drar, dess läppar blifva kalla,
Och re’n dess hufvud syns mot hennes sköte falla.
Dess ömma kärlek dock åt henne styrka ger,
Hon glömmer bort sig sjelf och endast Atis ser.
Hans plåga henne mer än dödens ångest mödar:
»Du gråter», sade hon, »din sorg mig dubbelt dödar!
»Ack himmel! skall jag ock min Atis bane bli?
»Det är det sista prof utaf ditt tyranni.
»I gudar! som mitt lif så hastigt ta’n tillbaka,
»Hvi har jag re’n så ung så mycket ondt fått smaka,
»Så litet älska fått, så litet Atis sett,
»Är detta då den lön, som I åt oskuld gett?
»Re’n ser jag för min syn de mörka skuggor sväfva;
»Naturen ryser väl, men hjertat vet ej bäfva,
»Det endast vet utaf, att det är till för dig;
»Jag dör, men denna drift han öfverlefver mig».
Vid dessa sista ord hon några tårar gjuter
Och ömt på Atis ser och sina ögon sluter.
Så skön som Venus sjelf, hon blek och andlös låg,
Och döden blef bestört när han sitt offer såg.




Femte sången.

Förtviflad Atis sig i hennes armar kastar;
Han i sitt raseri de grymma gudar lastar:
»Du orättvisa makt, som oskuld så bedrar,
»Du har ej något straff för last och ondska qvar,
»Nej, de fördömdas qval ej mot min plåga hinner.»
Men under detta rop i tanken hastigt rinner,
Hur han en läkekonst af kloka Psyller[1] lärt
Att draga giftet ut, som sig i såret tärt.
Han strax Camillas bröst med heta läppar suger,
Än ropar himlen an, och än han himlen trugar.
Det svarta giftet re’n ur såret droppat har,
Men ack, hvad gagnar det, när andan ej är qvar?
Än Atis intet lif och ingen känsla finner.
Hans hjerta båd’ af hopp och af förtviflan brinner:
»Ack, du förglömda gud, som ingen dyrkan har,
»Hvars tempel», ropar han, »i denna lund är qvar!

  1. Psyller = ett folkslag i Afrika, som kände botemedel mot ormbett.