Sida:Svenska Parnassen band 2.djvu/92

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

84


Men lifvets strålar re’n på begges ögon stöta;
På en gång öppnas de och strax hvarannan möta.
Det är den största skänk, som himlen oss kan ge,
Att få med dagens ljus det som man älskar se.
Bestörtning, glädjeskri och suckar dem förvilla,
Man endast hör de ord: min Atis! min Camilla!
De tro ej hvad de se, de frukta skiljas åt
Och liksom smälta bort i nöje och i gråt.
Om deras späda lif de sina armar linda,
Att, om de dö på nytt, sig in i döden binda.

Man ändtligt Atis hör ett sådant utrop ge:
»Camilla, är det du, som mina ögon se?
»Camilla, är det dig, som jag i famnen trycker?
»Säg hvilken gudamakt dig från de döda rycker?
»Camilla, lefver du, och lefver du för mig?
»Ack sällhet! gudafröjd! jag börjar smaka dig!
»Mitt hjerta är för fullt, det utaf glädje brister,
»Jag utaf vällust dör, och jag på nytt dig mister.»

Camilla, som förqväfd af häftig känsla var,
Af detta ljufva rop förnyad lifskraft tar.
Kring Atis’ lena hals sin mjuka arm hon slutar,
Dess sköna purpurkind mot Atis’ hufvud lutar,
Och liksom af sig sjelf emot hans kinder förs.
Man ser hur hennes mun af Atis’ läppar rörs;
Dess brutna suckar sig med Atis’ suckar blanda;
Hon pustar samma luft och drager Atis’ anda.

Men snart dess hjerta rum åt hennes blygsel ger;
Hon börjar sansa sig och hastigt om sig ser.
Af hennes ögons ljus naturen sig förnyar,
Som nyss var död och stum och täckt med sorgeskyar.
»Min Atis», ropar hon, »mitt lif! mitt enda väl!
»Du gör mitt väsen nytt, och du rår om min själ.
»Uti de dödas land jag redan hade flyktat,
»Och dagens sälla ljus för mig var evigt lyktadt.
»I töcken och i rök jag gömd och insvept var;
»Men Atis, jag din bild till sjelfva afgrund bar.
»Min saknad lefde än, jag min förtviflan följde;
»Millioner skuggor sågs, som töcknet öfverhöljde,