förekommer också i andra svenska orter och har utan tvifvel sin förklaring i en tradition om att man under hednatiden där genom »smörjningar» offrat åt någon gud.[1]
I Askeby, Drothems, Hellestads, Mogata, Västra Ryds, Sankt Johannis, Svanhals och Sya socknar finnas byar och gårdar, som heta Solberga. Utan tvifvel har solguden dyrkats på dessa ställen genom offereldar, tända någon natt vid dagjämnings- eller solståndstid. Ännu i dag tänder man i Östergötland, liksom annorstädes inom och utom Sverige, eldar vid vårdagjämningstid — antingen det nu sker på påskaftonen eller på valborgsmessaftonen — eller på midsommaraftonen.[2]
I vissa länder, äfven här i Norden, dansade man kring elden och sprang midt igenom den.
Seden att tända sådana eldar har intet med kristendomen att göra. Den måste hafva varit uråldrig redan på den tid, då de första kristna missionärerna kommo hit, emedan den funnits och ännu finnes äfven uti de länder i södra och västra Europa, dit kristendomen kom många århundraden tidigare än till oss. Att den trots alla kyrkans försök att utrota den fortlefvat ända in i våra dagar, visar, huru djupt i forntiden den har sina rötter.
Detsamma gäller om seden att att resa midsommarstång —
»majstång» — och att dansa kring den.[3]
Vid de heliga nätternas inbrott tändes eldarna och restes stängerna under hednatiden liksom i våra dagar, och likväl talar, mig veterligt, ingen saga och ingen annan forntida skrift därom. Förklaringen till detta förhållande, hvilket vid första påseendet kan förefalla besynnerligt, är att man vid den tiden ej skref om det som hvar man kände till. Ingen gaf, tyvärr, en skildring af lifvet »i helg och söcken». Man nedskref endast berättelsen om sådana tilldragelser, som syntes märkliga, och det hade fordrats en
- ↑ Om ett märkligt, på Smörkullen i Skrea socken, Halland, gjordt fynd från bronsåldern, se Montelius, första delen af Sveriges historia intill tjugonde seklet (Stockholm, 1903), sid. 117.
- ↑ Se diskussionen om denna fråga och om de nedan omtalade offerkällorna vid Svenska Fornminnesföreningens möte i Vadstena år 1901, i Sv. Fornm.-fören:s tidskrift, 11:e bandet, sid. 287.
- ↑ Se om denna sed i olika länder och om de nyss omtalade eldarna: W. Mannhardt, Wald- und Feldkulte, 1 och 2 (Berlin, 1875—77).
