hufvudsakligen däri, att hon i förväg (eller efteråt ss. i ex. 1) utför den handling, som mannen, hon följer, kommer att utföra (resp. har utfört) eller har i tankarna. »Fylgjukonan» däremot nedlåter sig aldrig till något dylikt. Hon handlar själfständigt och visar sig endast för den man, hvars fylgja hon är eller vill bli — i motsats mot djurfylgjan.
Det är något opersonligt öfver djurfylgjans uppträdande och förhållande till människan. Det är oftast för främmande hon visar sig, och då ingalunda för att hjälpa den hon följer, snarare tvärtom. De flesta hithörande berättelserna verka närmast som skrock och vidskepelse utan någon religiös prägel. Fylgja-teorien förefaller i dessa fall som ett försök till »vetenskaplig» förklaring af drömmar och varsel eller syner. Det händer, att folk drömmer om eller tycker sig se djur kort före eller samtidigt med någon märklig händelse. Det måste alltså vara något sammanhang mellan djuren och de handlande personerna. Einar har drömt, att en oxe föll omkull död vid Gudmunds högsäte, och samma dag dör Gudmund i sitt högsäte. Då måste ju oxen ha något att göra med Gudmund, rent af vara Gudmund. Då har väl också hvarje människa ett djur, som går före eller åtföljer henne och är ett slags mönster för hennes lif, utför hvarje hennes handling i förväg eller samtidigt med henne, fastän man endast i sällsynta fall har tillfälle att iakttaga detta.
Ett helt annat intryck göra »fylgjukonorna». Om djurfylgjan kan sägas vara människan själf eller hennes dubbelgångare, under det att intet tyder på, att hon fattas som skyddsande, så är den i kvinnogestalt uppträdande fylgjan i främsta rummet skyddsande, hjälpande väsen, och den andra sidan — identiteten med människan — är alldeles borta eller trängd i bakgrunden.
Det har redan sagts om Gisle Surssons förhållande till sin goda drömkvinna, att det har en mera innerlig religiös prägel. Men hon hör icke till de egentliga fylgjorna; troligen icke heller de två i ex. 19 uppträdande kvinnorna. Om vi lämna dessa ur räkningen jämte Gunnar Gjukessons diser, om hvilka vi få veta för litet, återstå fem exempel (12, 13, 14, 16, 17).
I berättelsen om Tidrande uppträda diserna nästan som valkyrior. Afståndet mellan dem och djurfylgjorna är mycket stort. De äro förbundna med ättens öde och i synnerhet med dess religiösa tro. De mörka diserna veta, att de måste lämna plats åt de ljusa,
