i några andra fall, såsom Väsmanlann (Västml.), stö (stöta, Nbg); assimileras i juss nu (jusst nu, Nbg): ufföre (utföre; äfven uppföre, Nbg).
T tillsättes ofta efter s, t. ex. alldelest, i môrôst (i morgse), i kvälst (i går kväll); Rbg.
21. Ljudet t (det hvarmed kort ofta uttalas) förekommer allmänt i målet i st. f. rt ock lt (lt): mött (mörkt), smött (smort), vutte (vurte), jäte (hjälpte), tate (talte), tät (tälgt), hatt (halft), åv säj sjätt (af sig själft), gammat (gammalt). Då l gått före tj sammansmälter l härmed ock det följande hōres som tj: (egentl. tkj föttje (folket), vätjen (välken i andra munarter). Jfr härmed ”köttje” (kyrka) i värmländskan (Axelson. Vandr. i Verml. Elfdas 150).
För vissa slutljudande konsonantförbindelser med n har målet obenägenhet ock inskjuter därför ett tydligt e mellan konsonanterna. Så blir -mn alltid -men, t. ex. nammen, fammen, jämmen för namn o. s. v.; likaså blir -ngn i målet -ngen[1]: rängen, löngen, dyngen, vangen (men rängna, vagnar) i st. f. rängn o. s. v. Sägn blir säjen; räkn’ ut (räkna ut) blir i n. Kpbg allmänt räken ut. Härmed må jämföras riksspråkets sägen, vatten för fornsv. sæghn, vatn.
Omkastning af konsonanter förekommer i flere ovanligare fall i målet; så blir omöjligt i n. Kpbg allmänt omöljit[2];
- ↑ I andra landskapsmål hjälper man sig ur svårigheten att uttala ngn så, att det sista n bortkastas; t. ex. vang för vagn, lyng för lögn o. s. v. (Så i södra-möremålet, i värmländskan m. fl.)
- ↑ Först sedan detta nedskrifvits ock trykts, har jag kommit att tänka på, att här måhända als ej är någon konsonant-omkastning, utan något helt annat. Själf hörde jag blott en gång i Kpbg ett egendomligt uttal af omöjligt, som jag då fattade som omöljit, ock som, vid därefter skedd efterfrågan, angafs som allmänt för trakten. Jag tänkte genast på konsonant-omkastning ock gjorde därför inga noggrannare iakttagelser rörande ordets uttal, hvilket jag nu beklagar, enär det måhända då skulle visat sig, att detta egna uttal af -jl- var palatalt l-ljud (l ”mouillé”), som ju för den om detta ljud obekante låter ungefär som lj. Att -jl framför i skulle öfvergå till mouilleradt l-ljud vore ganska förklarligt. Detta palatala l-ljud är visserligen hittils endast angifvet för estsvenskan, men dess förekomst äfven på Sverges fastland vore icke oväntad, då det är vanligt i norska (ock danska) munarter. Dessutom har detta ljud (liksom det nasala n-ljudet) nyligen, enligt meddelande af Docenten Dr A. Freudenthal, blifvit af honom funnet i svenska
