honom blir hômmen (så ock i värmländskan). Prässjärn blir i Rbg, såsom i flere andra munarter, päzzjän (f. pärsjärn).
Af konsonant-assimilation äro flere fall ofvan anförda. Häraf må ytterligare några fall anmärkas. Ätter höres allmänt för efter; stagge (stadga, Löa); jutgoss (gjutgods); bessel (betsel); rässôm för rätts-om; strasst, sträss, strässt, träss, trässt, alt för straxt; bratt, stutt (för brant, stunt), krissman (krigs-), hänna, dänna (för härna, därna); sjukka hop, men ock sjunka (Nbg). Assimilationen af nd till nn synes icke i målet vara så vanlig, som i andra munarter. Så stunn, men stunda (stunden); Nbg. — I Nora dock allmänt bonne, hunnar, änne o. s. v. I Linde kunne (kunde).
Formlära.
Substantivens böjning.
Jag erinrar här om hvad jag förut yttrat, att jag ej kan lemna en uttömmande ock fullständig grammatisk behandling af västmanlandsspråket, utan blott meddela en samling spridda iakttagelser öfver det samma. Detta gäller nu vida mer om formläran än om ljudläran. Hvad jag har att meddela rörande substantivens böjning är följande.
Starka substantiv af andra deklinationen få i pluralis i obestämd form i likhet med rsprt ar: hestar, gålar. I Norbärgs socken har detta ar en egen betoning ock uttalas långt ock utdraget, t. ex. tallar, gränar (hvilket här ingalunda, som i andra trakter af Västmanland, utmärker obestämd form).
Pluralis på -ar hafva i målet flere ord, som ej ha denna ändelse i riksspråket, t. ex. sme, pl. smear (smeder), ny analogibildning; skole, skolar, skare, skarar m. fl. (gamla former).
folkspråk i Finland. Jag hoppas att ej begå någon ogrannlagenhet, då jag här omnämner denna märkliga upptäkt, utan att hafva hunnit invänta tillstånd därtill. — Skulle den förmodan, jag här ock ofvan rörande tängte framställt bekräfta sig, skulle västmanländskan, ensam bland fastlandets svenska munarter, hafva båda de palatala ljuden l ock n. Måhända skall det emellertid visa sig, sedan uppmärksamheten blifvit fäst på dessa ljud, att de äfven förekomma på andra trakter i Sverge.
