Dylika afbildningar äro beqvämare att förvara, emedan de ej taga så stor plats som de förra.
Äro grafhällarne deremot från 15- à 1600-talen, då bilderna förekomma i mera upphöjd relief, och formerna äro rundade, äfvensom vid andra reliefer, mera plastiskt behandlade, så — ifall en afbildning i naturlig storlek önskas — kan den Dybeckska methoden användas för kopiering af konturerna, hvarefter inskriften afgnides. I de flesta fall är dock en vanlig handteckning i förminskad skala tillräcklig för dessa afbildningar.
Mynt, sigiller och andra smärre graverade saker afbildas lättast genom att lägga litet stanniol (tennfolium) öfver dem, och med en styf borste pressa tennet öfver gravyren. Är gravyren af särdeles fin art, erhålles bilden ej troget utan genom galvanoplastisk afgjutning, eller ock med aftryck i guttapercha.
Vid afbildning af vägg- eller hvalfmålningar har jag funnit den bästa methoden vara, att med starkt och godt klister öfver dem, med fästpunkter i hörnen, fästa kalker-lärft, och derpå med ritkol uppdraga konturerna, hvarefter det nedtages, och konturerna och fälten ifyllas med samma färger, som finnas å originalen. Men då sådant lärft ej kan erhållas, kan man använda halfplaneradt tryckpapper, något limmadt (ej läskpapper), ingnida detsamma med färskt smör eller olja, för att få det genomskinligt, aftorka det öfverflödiga fettet, och sedan förfara på nyssberörda sätt. Dessa afbildningar kunna sedan lätt förminskas genom pantografi eller fotografi. För de samlare, som önska förvara minnet af dylika fornlemningar, kan denna method rekommenderas, såsom både den billigaste och tillförlitligaste.
