han står till såväl denna som till sina medbröder, till hvilka han måste räkna äfven den mest blygsamme och anspråkslöse dilettanten, så snart denne röjer ett allvarligt och lefvande intresse för vetenskapen. Likasom ingen, om ock anlagen äro medfödda, födes konstnär, så blifver icke heller någon i och genom sin födelse vetenskapsman, och i ett land, der inga lärostolar för det archæologiska studiet finnas, der samlingar, resor och sjelfstudium öppna den enda vägen att ernå en vetenskaplig ståndpunkt, måste de allra fleste passera dilettantismens många och besvärliga grader. Det är derföre en ganska farlig missuppfattning, om den ”vetenskaplige fornforskaren” i så måtto öfverskattar sin ställning, att han anser dilettanten såsom ett vetenskapligt oting och tilltror sig ega rätt att behandla honom med förnäm öfverlägsenhet äfven i sådana frågor, der ett sundt och oförvilladt omdöme, praktisk erfarenhet och varmt hjerta för vetenskapen icke kunna sakna allt värde. Sådant skulle utan tvifvel vara att göra fornforskningen ”en ansenlig otjenst”. Förf. är också fullt förvissad att hr H. inser detta och vid en förnyad genomläsning af sin skrift skall villigt erkänna att äfven der ”mycket, som blifvit sagdt, kunde hafva sagts förståndigare, mycket som blifvit yrkadt, kunnat yrkas med mera hofsamhet, med mera aktning för andras öfvertygelse.” Derföre vill han ej heller räkna så noga med ett af ovanan att möta olika åsigter lätt förklarligt öfvermått af värma hos en ung man, som aflagt så vackra prof på allvarlig forskning och grundlig vetenskaplighet, att han eger berättigade anspråk att mildt bedömas af vetenskapens dilettanter, äfven när han — såsom i förevarande fall — ställer nog stränga fordringar på deras öfverseende.
