jemn. En liten del öfverst å stenen är bortslagen. Utstyrseln utgöres af en enkel ormslinga och ett likarmadt kors med fot. Inskriften, gående från ormens hufvud till sporden, är temligen tydlig och lyder:
ᛁᚼᚢᛚᛒᛁᛅᚱᚿ ᛭ ᛆᚢᚴ ᛭ ᚠᛆᛋᛏᛚᛆᚢ ........ × ᛋᛏᛆᛁᚿ ᛭
ᚦᛁᚿᛆ ᛭ ᛆᚠᛏᛁᚱ ᛭ ᛆᚿᚢᛏ ᛭ ᚴᚢᚦ ᚼᛁᛒᛁ × ᛆᚿᛏ ᚼᛆᚿᛋ
Eller:
IHULBIARN + AUK + FASTLAU ........ × STAIN +
THINA + AFTIR + ANUT + KUTH HIBI × ANT HANS
Vid början af det afbrott i inskriften, hvilket förorsakats genom stenens afslagning, skönjes en streck, utan tvifvel en del af stafven till runan ᚴ (K). Af slingans läge och riktning ser man, att å det afslagna stycket kunnat rymmas högst 6 eller 7 runmynder, i följd hvaraf och på grund af motsvarigheter inom runskrift, t. ex. Berga-stenen (D. Sn. n. 21) i Sorunda s:n, Sotholms h:d och Stockholms län m. fl., jag antager den nu felande inskriften hafva varit: ᚴ ᛭ ᚱᛆᛋᛏᚢ (K + RAISTU), och läser med utskrifna förkortningar sålunda:
IHULBIARN + AUK + FASTLAU[K + RAISTU] × STAIN + THINA + AFTIR + ANU[N]T + KUTH + HI[L]BI × ANT HANS
Det är med vanlig Isländsk rättskrifning:
Ígulbjörn ok (auk) Fastlaug reistu stein þenna eptir Önund. Guð hjálpi önd(u) hans!
samt i nysvensk öfversättning:
Igelbjörn och Fastlög reste denne sten efter Anund. Gud hjelpe hans ande!
Inskriftens första ord IHULBIARN är ett å upländske runstenar ej ovanligt mansnamn, skrifvet IHULBIURN å Håmö-stenen (D. I. n. 161) i Läby s:n och Ulleråkers h:d, IKULBURN å en runsten (D. I, n. 175) i Vaksala södre bogårdsmur samt IKÜLBIARN å Vedyksa-stenen A (D. I, n. 185) i Danmarks s:n. Detta sammansatta ords förste led återfinnes under formen IKUL å Karby-stenen B (D. II, n. 14) i Täby s:n, Danderyds skeppslag, Stockholms län. BIARN eller BIURN, Björn, såväl enkelt som i sammansättning, är ett i runinskrifter ofta förekommande mansnamn. Då man vet, att i äldre runinskrift
