yngre studerande eller elever vid konstakademien, hvilka derigenom blefve i tillfälle att erhålla en kurs i fornkunskapen för att sedermera kunna utbilda sig till sjelfständige forskare. Under förutsättning af intresse för saken hos eleverne och studier i ämnet skulle härigenom kunna så småningom uppammas en skola af fornforskare och i hvilket fall som helst blefve resultatet åtminstone det, att intresset för fornforskningen upplifvades, hågen för studiet af vår forntid väcktes hos den uppväxande generationen, till den framtida fornforskningens gagn.
Prof. Säve instämde i d:r Hofbergs åsigt om lämpligaste sättet för forskningar rörande den gamla architekturen, enär expeditioner i dylikt ändamål, med det relativt minsta besväret, jemförelsevis lättast kunna företagas. I fråga åter om vetenskapliga undersökningar af hvad som egentligen kallas fornlemningar, vore förhållandet helt annat; forskaren måste då besöka just de aflägsnast liggande och minst befolkade trakterne, der forntidens språk, seder och traditioner bäst bevarats, och kommer han till en sådan aflägsen ort, uträttar han mera för vetenskapen, om han kommer ensam och ostōrd får använda sin tid på dessa studier, än om han kommer, åtföljd af flere. Den ena åsigten torde derföre träffa det rätta i ena fallet, den andra i det andra.
Amanuensen Eichhorn: Ordet ”fornforskning”, taget i vidsträckt bemärkelse, innefattar äfven vetenskapen om den forna konsten, det forna lifvet, det forna språket, de forna kulturförhållandena i allmänhet. Med ”expeditioner för fornforskning” förstås således expeditioner för kännedom af det forna lifvet, den forna odlingen i landet. Och det är i denna vidsträcktare bemärkelse ordet ”fornforskning” här blifvit användt. Tanken på dylika expeditioner är en stor och vigtig framtidstanke, som icke kan eller får öfvergifvas. Ingen, äfven den mest begåfvade och kunskapsrike, förmår nemligen i grund och botten genomtränga alla de områden af det menskliga vetandet, hvilka höra till fornforskningen i hennes vidsträcktare betydelse; han måste nöja sig med en viss gren af vetenskapen och kan således ensam omöjligen uträtta något stort och helt i den syftning, man tänkt sig såsom mål för dessa expeditioner.
Såsom ett tillägg till hvad d:r Granlund i frågan yttrat, vill jag nämna, att enligt styrelsens mening expeditionerna till en början borde utgöras af en chef, en språkforskare, en ritare
