Fredagen den 1 Augusti kl. 10 f. m. samlades mötets medlemmar ånyo, och förhandlingarna inleddes med ett föredrag af d:r Sohlman ”om de humoristiska elementen i svenska medeltidens kyrkliga konst”, belyst med bilder från olika landskyrkors tak- och väggmålningar. Derefter företogs till behandling andra frågan:
I hvilken mon är bibehållandet af gamla plägseder och bruk inom vårt folklif möjligt och önskvärdt, och huru skall den nya odlingen kunna med dem förlikas?
D:r Sohlman: Mera för att få diskussinonen i gång, än derföre att jag egentligen har någonting särdeles upplysande i ämnet att till frågans besvarande yttra, ville jag påpeka såsom någonting behjertansvärdt för alla dem, som hålla på vår nationalitet, att vid sidan af en allt mera utbredd folkbildning, står den omständigheten, att genom denna folkbildning åtskilliga elementer af folklighet, som visst icke äro oberättigade, utan tvärtom förtjenta af att tagas vara på och bibehållas, i viss mon utplånas eller åtminstone försvagas. Så är i viss grad förhållandet med folkspråket, med åtskilliga af folkdialekterne, hvilka oförståndige folkskolelärare understundom betrakta såsom någonting fullkomligt oskickligt att begagna. Jag har åtminstone hört talas om att det finnes folkskolelärare, som med motvilja höra sina lärjungar begagna ett folkligt ord, ett sådant som särskildt hör till den bygd, från hvilken de äro, och som fordra af barnen att de skola så mycket som möjligt tala skriftspråket. En annan sådan företeelse är benägenheten att vilja bortlägga folkdrägterna, en tendens som är ganska ledsam. Jag tror att folkskolan möjligtvis i det afseendet verkat menligt, derigenom att hennes organer, folkskolelärarne, icke varit, så som de bort vara, genomträngda af den nationella andan. Följden häraf har blifvit, att lärjungarne på många ställen fått den föreställningen, att det vore simpelt, opassande att gå klädd i s. k. folkdrägter, hvilka dock ofta äro både ändamålsenliga och vackra, och i stället tagit sig för att spela herrskap eller efterhärmare af sådana, sedan de kommit ur skolan, och till följd deraf ansett folkdrägterna såsom en öfvervunnen ståndpunkt, såsom något, som de icke velat vidkännas. Jag tror att dessa förhållanden äro behjertansvärda. De som hafva något att göra med folkbildningen och särskildt folkskoleseminariernas lärare, borde tänka
