finnas uti riks-språket, men väl uti fornspråken eller i ännu lefvande utländska tungomål, så använder man, om det låter sig göra, de för dem häfdvunna bokstafstecken. Men hafva de egendomliga ljuden ingenstädes något motsvarigt, får man uppfinna eller sammansätta nya bokstafsmynder för dessa ljud. Det nu sagda gäller för den första skriftliga uppteckningen. Men det säger sig sjelft, att man, när det antecknade skall färdigskrifvas och tryckas, kan inrätta stafningen på ett något annorlunda sätt, helst man ej sällan måste lämpa denna efter på tryckerierna tillgängliga typer.
Slutligen utbedjer jag mig att få tillägga några ord till besvarande af frågan: Hvarest man företrädesvis bör resa inom fäderneslandet för anställande af forskningar i folkspråket?
Det allmänna svaret blifver: der, hvarest man kan antaga, att det ålderdomligare språket bäst och renast bibehållit sig. Och detta är företrädesvis uti de aflägsnare, glesast bebodda och af odlingens ström och allmänna samfärdseln minst berörda bygder. Således i de afsides liggande landskapen: Dalarne, Gotland, det nordligaste Norrland, särdeles de inre delarne, i Herjedalen, Jemtland, Helsingland, de bortgömdare delarne af Vester- och Östergötland, af Småland, Öland, o. s. v. Ett förhållande, åt hvilket en sådan språkupptecknare bör egna en synnerlig uppmärksamhet, är om han skulle upptäcka sådana språkskiljaktigheter inom ett landskap, att det tyder på verklig stamskilnad inom folket, eller åtminstone på invandringar vid olika tider. Sådana skiljaktigheter har jag funnit inom folkmålet i Helsingland, så att man nästan med full visshet kan sluta till, att befolkningen dit inkommit från till en del olika håll — från Norge och Sverige — och kanske på tre olika tider. Först har en inflyttning skett från det nordliga Norge utaf en fåtaligare flock, kanske blott af en enda liten folkstam eller större slägt, må hända utdrifven genom en ättfejd eller dylikt, som kommit från Norge eller från Jemtland, som följt någon numera icke bestämbar väg österut, och slutlinen slagit sig ned vid landskapets största sjö, den vackra Delleg. Att denne flock varit fåtalig, visar sig deraf, att hans nuvarande ättlingar äro inskränkte till blott tvenne socknar: Delsbo och Bjuråker. Derefter har en ström af Svear trängt upp sunnan ifrån Upland och Gestrikland, bosättande sig uti kuststräckningen långs Bottnen ända upp till Medelpad och vidare
