företrädesvis ur språklig synpunkt, åt den poetiske anden ur poetisk, o. s. v. På det sättet vinnes sannolikt det bästa resultatet.
Antiqvitetsintedenten Säve: Forskaren, den som beger sig ut för att uppteckna de här omnämnda ordspråken, sägnerna och sagorna, bör vara född icke allenast på orten, utan på landsbygden; ty landet står naturen närmare än staden, det folkliga elementet gör sig derföre också mera gällande på landsbygden, än i städerna. Kan man sjelf tala folkets språk, är man född i orten och känner densamma, så kommer man sig lättare in med allmogen, gör sig lättare bekant med honom och vinner hastigare hans förtroende. Detta är det första vilkoret. Vidare bör forskaren vara af ett sådant lynne, en sådan sinnesart, att han icke vet någonting angenämare, någonting roligare, än att lefva i denna enkelhet, bland folket, sitta på bänken vid brasan, höra sagan då nätet bindes, sitta i båthuset vid stranden, på jordgolfvet. På det sättet vinner han förtroende hos folket. Vidare bör han söka göra sig underrättad om, hvar i orten finnas gamla personer, med hog och sinne för det forna och med kännedom om detsamma i ett eller annat afseende, t. ex. i språkligt hänseende, i saga, i sägen, i sång. Kan man då uppteckna hvad man hör med den noggrannhet hr Eichhorn önskade, är detta naturligtvis en stor fördel; men detta är endast sällan händelsen. De bildade i vårt land känna nemligen endast undantagsvis allmogens språk. På Gotland t. ex. är det ytterst sällsynt att någon s. k. herreman kan tala verklig Gotländska; i Dalarne är det till och med särdeles rart, att bondbarnen, sedan de kommit till lärdomsskolan och akademien, kunna tala hemmets språk. Hr Eichhorns yrkande var derföre, föreställer jag mig, ej afsedt så mycket för det verkliga, de praktiska förhållandena, som fastmer att framhålla det ideella syftet med dessa forskningar.
Vidkommande sjelfva sättet för forskningen vill jag endast tillägga, att forskaren icke bör genom ständiga frågor anstränga och kanske uttrötta den af hvilken han vill lära, utan låta honom sjelf mera styra samtalets gång, tala hvad han vet så länge han vill hålla på dermed och har något att omtala, men sedan sluta upp. Tillmötesgåendet blir då större och varaktigare, och resultatet för forskaren således förmonligare.
Amanuensen Eichhorn: Det torde vara alldeles gifvet, att mötets svar på frågan måste lämpa sig efter frågans innehåll.
