kronprinsen Oskar. Jag träffade honom under hans vistelse här sistnämnda år och åtföljde honom flere dagar under hans resor på ön. Afsigten med mitt förra yttrande var för öfrigt ej någon annan än att framställa en supposition, och någonting annat torde ej heller han sjelf hafva åsyftat. Beträffande Lektor Bergmans yttrande om homogeniteten hos öns befolkning, så har jag ej heller kunnat finna några särdeles stora skiljaktigheter mellan befolkningen i de särskilda trakterne. Militärer påstå dock, att sinnet och hurtigheten hos de södra bataljonerne är mycket lifligare in hos de norra. Hvad angår Fåröboerne, så bero egendomligheterna hos dem derpå att de gemenligen från far till son bo qvar på sin ö, mycket sällan flytta derifrån och ändå mera sällan mottaga inflyttningar från andra håll.
Professor Säve: Jag för min del kan icke tro på någon dylik blandning af skilda folkstammar, som den general Lefrén antagit. Det är för öfrigt mycket vanligt, att man, efter tonfallet i Gotländingarnes tal, slutar till att deras språk liknar Finskan; men hvarje Gotländing förstår dock mycket väl att skilja emellan dessa begge språk. De äro alldeles charakteristiskt olika; tonfallet hos Gotländingen hvilar alltid på sednare stafvelsen i ordet, Finnen deremot accentuerar alltid den första stafvelsen mycket skarpt, hvilket kommer sig af finska språkets natur, der ordroten alltid står först, hvarför tonvigten också kommer att hvila på densamma. Det finska språket tillhör en alldeles från alla öfriga europeiska språk åtskild gren. De europeiska språken i allmänhet höra nemligen till den Ariska språkstammen; den Tschudiska deremot har i Europa icke mera än några få representanter, Finsk-Lappsk-Estniskan, Ungerskan, Turkiskan samt Baskiskan. Alla andra europeiska språk höra till den stora indoeuropeiska stammen och hafva en med Finskan aldeles olik schematik. Skulle något större antal tillhörande någon af dessa stammar hit hafva inflyttat, så skulle efter dem ovilkorligen hafva funnits tydliga spår. Hvad jag sist anförde beträffande Finland, var egentligen för att visa att Gotland stått i liflig kommunikation med förstnämnda land; ingalunda ville jag ens antyda, ännu mindre bevisa, att någon inflyttning derifrån hit egt rum. Lektor Bergman har, som jag med glädje fann, samma åsigt i det fallet som jag. Någon folkblandning har, i min tanke, icke egt rum här på ön; utom möjligen på Fårö, men
