tvåskeppiga och några utan något skepp alls, andra åter med blott en pelare, men de flesta hafva dock trenne skepp — såsom t. ex. Lau, Källunge, hvars chor är så stort, att det har flere pelare, men sjelfva skeppet jemförelsevis litet, samt rundbågigt, under det choret är spetsbågigt, Roma, Dalhem och flere andra. Äfven delar jag samme talares åsigt i afseende på taklisterna, hufvudsakligen på de af honom anförde skäl. Gotländingen har i alla tider väl förstått sig på att forma stenen; såsom bevis hvarpå kan anföras de många stenprydnader, i form af foglar m. m., som ännu i dag finnas i massa strödda öfver väggarne i t. ex. Grötlingbo m. fl. kyrkor. Egen är ock frånvaron af sträfpelare; så finner man till och med några kyrkor, så bygda att långmuren på innersidan är alldeles lodrät, men på den yttre lutar rätt betydligt, såsom förhållandet är med tvenne kyrkor, Wamblingbo och Bunge. En annan egenhet är att i vissa kyrkor sjelfva tornen äro lutande, såsom t. ex. det sköna tornet i Dalhem. Vid sådant förhållande är det visserligen icke att undra på, om äfven män med hög bildning i bygnadskonsten härom taga miste, då det dels ej finnes någon speciell historia från äldre tider om uppkomsten af våra kyrkominnen och dels flere af dem äro så i grund förstörde — såsom t. ex. Sankt Hans kyrka, som anses hafva varit den största af dem alla, — att det icke lyckats mig eller någon annan att rekonstruera den. Och följden häraf har också visat sig i sådana hypotheser, som t. ex. Brunii ”om vattengångarne eller väktargångarne”, hvilka enligt Brunii antagande skulle hafva varit afsedda att utgöra ett försvar för kyrkorna. Detta är dock omöjligt först derföre, att den som tagit plats vid en sådan der glugg, som finnes i de s. k. väktargångarne för att skydda sig sjelf och skada sin fiende, sjelf ofta icke är skyddad längre upp än till knäna och för det andra derföre att gången ofta är så trång, att han icke kan undkomma fienden. Gångare äro dessutom ofta ej sammanhängande, utan afbrytas på vestra sidan af tornet. Vidare är det omöjligt att från dem komma åt fienderna.
Lektor Bergman önskade att ordet ”vandalism” skulle utgå ur resolutionen. ”Vandalism” är, jag medger det, ett ord som låter styggt och som man derföre icke gerna önskar få läsa i protokollet; men låtom oss dock icke vara alltför finkänsliga; kärleken till sanningen bör vara större, och hon säger oss att
