sig tillkänna. Till dessa höra så väl de rent nordiska sagorna och sägnerna som de talrika, stundom alltför djerfva skämtesagorna, putslustiga berättelserna och lärorika parablerna. De skilja sig från de romantiska sagorna äfven derutinnan, att de merändels uppvuxit ur allmogens egna föreställningar, då dessa deremot ega en mera universell charakter och kunna anses såsom hela folkets, ja icke sällan hela den Ariska stammens gemensamma tillhörighet[1]. Häraf följer ock, att om de sednare väl lämpa sig för det vanliga skriftspråket, de förra deremot icke gerna, utan att förlora sin ursprungliga charakter, kunna undvara den för dem mera passande klädnad, som allmogemålen erbjuda, eller ock måste skriftspråket här så mycket som möjligt lämpas efter den muntliga framställningens egenheter. Detta försvårar deras offentliggörande. Och ehuru samma frihet i ämnets behandling, som icke kan beröfvas den muntlige berättaren, måste medgifvas den skriftlige upptecknaren, ligga dock många stötestenar i hans väg om berättelsen skall i landsmål återgifvas. Å ena sidan möter svårigheten för honom, den bildade mannen, att naturtroget återgifva allmogens i olika landsorter helt olika sätt att berätta, hvilket endast genom ett noga aktgifvande på olika sagoförtäljares ofta vidt skilda framställning af samma saga kan vinnas, och å den andra frestas han af en farlig benägenhet att göra inflickandet af ovanliga ord och uttryck till en hufvudsak, hvarigenom framställningen blifver mera tvungen och tröttande. Att väl berätta en saga är i vår tid en sällsynt konst. Det för 30 år sedan ännu ganska talrika slägtet af goda sagoförtäljare och sagoförtäljerskor glesnar mer och mer, och inom den nu lefvande generationen finnas ytterst få, som kunna berätta med samma liflighet och fullständighet i detaljerna, som utmärkte deras fångesmän. Äfven den, som i minnet troget bevarat åtskilligt af hvad han hört i sin barndom, är sällan benägen att meddela hvad han vet, emedan han ej kan eller ej vill tro att detta kan ega något värde. Han misstänker lätt att afsigten med efterspörjandet af ”gammalt snack” endast är att förlöjliga berättaren, och denna fruktan är
- ↑ Härmed förnekas icke att äfven en stor del af allmogens egna sagor kunna ega samma allmännelighet som de romantiska, ty öfver allt bland folklifvets minnen möta tankar och föreställningar, som ej kunna finna en tillfredsställande förklaring utan att återföras till den nordiska stammens äldsta fränder.
