âtminstone så mycket som möjligt lämpadt efter den muntliga framställningen. Asbjörnsens verk kan härvid lemna oss en god ledning, blott vi derjemte noga och i första rummet studera egna muntliga sagoförtäljare och fasthålla de nationella egendomligheter, som hos dem möta. Vändes uppmärksamheten med allvar och mera allmänt åt detta håll, skall den närvarande bristen på goda inhemska förebilder snart fyllas, och äfven Sverige i sinom tid kunna uppvisa motstycken till hvad Asbjörnsen och Moe, Aasen m. fl. åstadkommit i Norge, och följderna deraf blifva lika välgörande för vår literatur, som de redan visat sig vara för den norska.
Man eger full rätt att här vänta mycket af den kunskapssökande ungdomen, och författaren till denna uppsats, som i ett fjerdedels sekel sysslat med våra gamla minnen, har derföre ansett sig skyldig att fästa dessa yngre och kraftigare viljors uppmärksamhet på hvad hans egen erfarenhet kunnat gifva vid handen. Med en uppriktig och liflig önskan att såväl nu som framdeles kunna vara sina unga akademiska själsfränder till någon nytta förenar han äfven den, att sjelf få erfara huruvida han vid sina uppteckningar rätt förfarit, och afslutar derföre sin enkla framställning med ett försök bland många, att på svenskt landsmål återgifva allmogens berättelser. Det prof, som nu meddelas, är en berättelse eller, om man så vill, parabel, återgifven i Vermlandsmål, närmast Fryksdalens munart, ehuru Jösse och Nordmarks härader möjligen med ett eller annat uttryck dertill bidragit. Detta torde dock af hvarje mera sakkunnig ursäktas, då det ganska sällan är möjligt att med bestämdhet säga att det ena eller det andra ordet i ett landsmål finnes i den ena, men saknas i den andra bygden. För öfrigt nödgas förf. erkänna att det försök han nu lemnar, i många afseenden måste vara otillfredsställande. Han är ej infödd vermländing och trenne somrars resor i Vermland med de fasta fornlemningarnes uppsökande till hufvudsyfte hafva ej kunnat vara tillräckliga för fullständiga och grundliga språkstudier. De iakttagelser han gjort, gifva dock en berättigad anledning att fördela vermländskans skilda bygdemål i tvenne hufvudgrupper, Venerskustens och öfre Vermlands. Den förra, längst i öster blandad med den förtunnade Närikiska, som från Lekebergsslagen med kolonisationen smugit sig in i Karlskoga härad, sträcker sig upp mot Fernebo, Nyed och Ullerön, hvaremot
