desse, så smordes, värmdes och torkades afgudabilder hos de gamle skandinaver. Greker, Romare och Hinduer smorde också sina gudabeläten med olja, mjölk och smör. På skottska öarne har man med öl, mjölk, vatten m. m. öfvergjutit stenar, hvilka man tilltrodde stora verkningar. Det hafva vi oss åtminstone bekant, att nordboerne i medeltiden hade mycken aktning för vissa stenar (stenbilder, fetischer). I Sverige behöfdes det ännu 1442 genom den allmänna lagens stadganden förbjudas.”
Så långt Liljegren. Professor Christie, den utmärkte norske fornforskaren, som någon tid varit död, men som det oaktadt för ett par år sedan på det förbindligaste inbjöds till den archæologiska kongressen i Bologna, har i ”Urda” utgifvit en utförlig afhandling om denna art fornlemningar. Jag anser mig böra i sammandrag redogöra för hans åsigter.
Han uppställer tre hypotheser, hvilka han gör hvar för sig så sannolika som möjligt, för att åter förkasta de två och sedan med en viss styrka i sina sannolikhetsberäkningar ansluta sig till den tredje.
Först talar han om stenen N:o 9, Dunö-stenen, som är den märkligaste af de norska stenarne.
Enligt en sägen, som den aflidne major Klüwer gjorde känd, skulle en kung hafva bott på gården och blifvit begrafven i högen, samt hans bild blifvit stäld derpå. Klüwers skriftliga berättelse har förkommit men handelsman Walsoe har, efter den på hans tid ännu lefvande sägnen, uppsatt en ny berättelse så lydande:
En kung eller höfding vid namn Glein herskade öfver Dunöen och bodde på den efter honom uppkallade gården. Han kom i oenighet med en grannkonung, som öfverföll honom med ansenlig makt. Glein och hans män försvarade sig tappert, öfvervunno och dråpo de flesta af fienderna och tvungo deras konung att fly tillika med några få öfverblefne kämpar. Detta slag skall hafva stått vid en i närheten belägen gård, som till minne deraf ännu heter ”Seierstad”, fordom ”Sigerstad.” Men freden varade ej länge. Den öfvervunne sökte hjelp hos andra höfdingar och kom nästa år med stor makt tillbaka för att hämnas sine fallne män.
Glein och hans kämpar stredo manliga, men måste slutligen ”bukke” för öfvermakten de blefvo efterhand alle, sist Glein
