Äfven Inglingestenen i Småland och stenen N:o 7 äro honom bekante. Han fortsätter derefter:
”Då de här nämnde stenbilderne äro funna stående på, eller nedlagde uti grafhögar, eller ock äro uppgrafne ur jorden; då de alla likna hvarandra, ehuru funna på vidt skilda ställen, är det högst sannolikt att de alla förskrifva sig från den mörka forntiden — detta visas äfven af deras råa skapnad — och att de alla haft en och samma bestämmelse, grundad i den aflägsna forntidens bruk och sed, eller i densammas religiösa begrepp, detta sednare, för såvidt stenbilderna kunna anses hänförlige till, eller stående i förbindelse med desse begrepp.”
Efter dessa förord kommer han in på en ny gissning i det han talar om jättegrytorna, att de, såväl som andra fördjupningar i bergen och i större stenar, varit använda till gröpning af säd, hvarvid sådana runda stenar som desse ifrågavarande, väl kunde hafva begagnats till öfverliggare eller malare. Om detta varit fallet, är icke osannolikt att stenar tilldanade så som desse haft stänger vid sig fastbundne, hvarigenom stenen kringvridits i jättegrytorne. Stången kallas på gammal norska »Maundal» eller Mölndal. I Grottesången 149 versen läses:
”Taukom a maundli, mær, skarpara!”
(Flicka! Låtom oss gripa hårdare i stången!)
Han omtalar vidare, att sådana lösa urholkade stenar med tillhörande runda öfverliggare, blifvit funna i grafhögar i Danmark, i Tyskland och flerstädes. Efter Saxos berättelse voro sådana handqvarnar på Ingialds tid begagnade i Sverige.
Christie vågar dock icke fästa sig vid den förutsättningen, att desse, af honom kände stenarne, varit begagnade till kornkrossare på den grund, att de fleste blifvit funna på toppen af grafhōgar. Hade han bättre känt till de svenska hithörande ”stenklotens” form och ornering, skulle detta hafva befästat hans öfvertygelse om ogiltigheten af den nyss afhandlade hypothesen.
Han öfvergår derefter till en sannolikhets-beräkning huruvida stenen vid Glein (Dunö-sten, N:r 9) kunde hafva varit en ”minnessten”. Idéen, att stenen skulle hafva varit konungens afbild, stämmer ej med forntidens tänkesätt. Gudar afbildades, ej menniskor. Detta skedde dock på en sednare tid, då man började pryda skeppens förstammar med bilder af konungar och hjeltar.
