ända till 18:de århundradet ansågo vissa stenar som gudabilder och att de offrade till dem. Af Snorres, Olof den heliges saga, kap. 119, kan man se, att norrmännen intill denna tid hade gudabilder af sten, ty det berättas att han, efter att hafva låtit slå i stycken ett stort afgudabeläte af trä, varnade folket för att framdeles låta hänga guld på stockar och stenar. Kodran, en Isländare, som lefde i det 10:de århundradet, hade på sin gård en sten, som han och hans folk tillbådo. De förbud, som finnas i åtskilliga äldre lagstadganden, t. ex. i Hakon Adelsteens Guletings-lag, Christendoms-balken, kap. 16, Upplandslagen etc., visa, att i norden allmänt vissa stenar ansetts som afgudabilder. I Sutherslandsshire skall, enligt Pennants uppgift, finnas ett gammalt rundt torn, kalladt ”Dun dordnadilla”. Detta namn, hvars betydelse skall vara, plats för den runde, till gudstjensten hörande stenen, härleder Pennant från en rund sten, hvilken såsom ett heligt gudabeläte förvarats i tornet. Att man i de äldsta tider förr än templen bygdes, haft sådana bilder resta på högar, synes troligt. Enligt Chytræi berättelse skall på tre hōgar vid Lund i Skåne stått gudabilder.”
Författaren talar vidare om, att offringar i äldsta tider förrättades på högarne, och att just detta förbjöds af den ofvan omnämnda Gulatings-lagen.
Bilderna i Skåne sägas hafva varit Thors, Odins och Friggas. Korset på Bjuggsta-stenen, N:o 7, tror han skulle hafva föreställt Thors hammarmärke.
Slutligen framträder professor Christies innersta tanke angående dessa s. k. ”stenbilder”. Han anser de här omhandlade stenarne hafva varit bilder af Alfer eller de ringare nordiska gudarne. Grunden till denna mening framlägges vidlyftigt.
”Våra förfäder hade tre stora offringar, ”Hoved-blot”, till de höga gudarne, men äfven mindre offer, ”Alfa-blot”, till de ringare gudarne. De större offren höllos af större menigheter, fylkes-vis, och stäldes i förening med ting och marknad. Till alfa-bloten samlades bygdebefolkningarne, ja det synes till och med som om man på obestämda tider förehaft offringar vid offerplatser, belägna vid gårdarne. Alferne och Vättarne hade, efter de gamles begrepp, mycket inflytande på hvarje bondes ekonomiska välstånd. De gode alferne, ”Govætter” (”govätterne, de gode, de rådande”), voro skyddsandar, som stodo bi i faran och afvärjde
