emot en sådan rund sten, som helt tunnt betäckes af mossa eller grästorf. Att desse runda stenar skulle vara med menniskohänder bearbetade, vill jag dock ingalunda påstå, ty oftast har jag sett sådana å grafkullar, belägne på de i Södermanland mycket vanlige grusåsarne, och i dem finnes runda stenar i mängd, af vattnet för årtusenden sedan svarfvade och tilldanade sådana, som de nu synas. Jag förmodar dock att desse stenar, som ifråga om storlek[1] och form ofta skilja sig från öfriga i ättehögarne förekommande stenar, icke af en slump blifvit i den gråa forntiden så lagde i högens midt.
Men jag fortsätter med citater från professor Christies afhandling ty den är både intressant och upplysande i ämnet.
”En ringformig graf var det äldsta medlet att freda ett såsom heligt ansedt ställe. Stenkretsen på Mainland (en af Orkneyöarne), kallad ”Stennis”, stenhus, som måhända kan räknas till ett af de äldste ställen för nordisk gudadyrkan, är omgifven af en stor graf, och omkring flere af de i Skottland på slät mark förekommande, runda stensättningar, som måhända äfven varit offerplatser, finnas likaledes sådana fördjupningar. Sednare uppförde man omkring offerställen vallar, ”Gjerder”, eller hägn (”Verki”, ”Stafgaard”, ”Vebönd”, ”Hegn”). Hvarje sådant, till gudsdyrkan fredadt ställe, kallas ”hof”, hvars ursprungliga betydelse var en inhägnad plats.”[2]
I sammanhang härmed skulle jag kunna uppgifva mångfaldiga större stenar inom Södermanland, som af allmogen benämnes ”offerstenar”, och som äro omgifna af kretsformiga stenmurar och stensättningar[3], ehuru jag ännu ej på någon af dem upptäckt de egendomliga hålor och fördjupningar som vi nu egentligen borde fästa oss vid. De äro dock alle belägna i skogarne och i utmarkerne, hvilket tyckes häntyda derpå att här varit fråga om religiösa handlingar, som haft till ändamål naturvättarnes tillbedjande eller blidkande.
