En annan sak har fästat professor Christies uppmärksamhet, och den är visserligen icke utan sin betydelse, neml. att allmogen såväl i Norge som Sverige på vissa orter kallat upprättstående stenar för ”alfpilar.” Hade man om desse, med denna benämning försedde stenar, äfven vetat att de varit betäckte med sådana egendomliga, med konst gjorda hålor, som de, hvilka synas å elfqvarnarne, så skulle man af en dylik omständighet ytterligare blifvit styrkt i den förmodan att dessa ”cups” stå i något samband med en här i landet bofast äldre religionskult. Här, å de upprättstående stenarne hafva elfvorna och alferne naturligtvis svårt för att kunna underhålla sina dansnöjen omkring de runda hålorna, men detta hindrar ej att blotande kunde ske äfven på desse stenar, det vill säga de kunde öfvergjutas, besmörjas och bestrykas med feta ämnen. Hålorna å stenen vid Tumbo kyrka äro ock så belägna, att om ett fluidum träffar stenens öfversta del och dess största håla, så skall detta äfven, då det rinner nedåt, ingå i de lägre belägna hålorna.
Uppmärksamheten på dessa hålor (cups), inhuggna i stenar, har hittils icke varit vaken här i Sverige. De som afritat runstenar och bautastenar hafva tagit dem med eller uteslutit dem; här har slumpen regerat ritstiftet. Så till exempel fann jag å den stora runstenen, vid Åsen i Yttersela socken, två runda och ganska djupa hålor, ofvanför ristningen. Å den under tornhvalfvet, i Gripsholms slott inlagda runstenen, finnas hålor.
I Bautil ser man äfven å flere runstenar runda hålor hvilkas form antyda att de blifvit med konst gjorda[1].
Professor G. Stephens yttrar om en håla (cup), befintlig å en runsten vid Kallerup, på Seland (Se ”the Old Northern Runic monuments”), följande:
- ↑ Vid Åsby i Stora Mellösa Socken, Närike, finnes en liggande runsten (ett i jorden nedsjunket flyttblock), med en plan öfre yta, på hvilken ristningen är utförd. Denna yta sluttar dock starkt åt två sidor. På dess öfversta del finnes ett rundt hål (storleken kan jag icke uppgifva) och på dess lägsta del finnas flera i form af divergerande strålar, till stenens kant utgående, rännor. ”Man tror att stenen från början varit en blothäll.” De gamle plägade vid sina gillen sätta dryckeskannan i den runda fördjupningen. Icke otroligt att detta har sin grund ett dunkelt minne af den hedniska offerfesten. Offerkälla finnes i närheten. Se ”Nerikes gamla Minnen” af H. Hofberg, pag. 88.
