är rest. Redan det yttre synes röja, att de fyra raderna bilda en formel, i hvilken de två första, som börja med AIU, utgöra en parallel, de två senare en annan. Frågan är då, om icke HABORUMR skulle kunna tydas som sammansatt af HABO, hábu, högbo, poetiskt uttryck för graf, grafhög, samt af RUMR, substantivisk frände till verbet ryma, bortrödja, så att ordets märkelse vore grafrödjare, samt om icke AIU kan tagas som en form af den isländska interjektionen ay, avvi, ve! olycka öfver! eller som oblik kasus af ett aja, smärta, olycka.
Frågan är vidare, om icke HAGESTUMR, stående parallelt med HABORUMR, skulle kunna tydas som sammansatt af genitiven haugs af haugr, grafhög, och TUMR, substantivisk frände till verbet toema, tömma. Jämför uttrycket toema hús. Att runristaren skrifvit HAGES för HAUGES är i fullständig analogi med att han skrifvit HERAMALASAR för HERAMALAUSAR och att han öfver hufvud undvikit tveljudteckningen såsom i HIDER för HAIDR, en egendomlighet, som kan hafva tillhört hans ortmål eller tid. HAGESTUMR eller HAUGISTUMR skulle då tydas grafhög-sköflare, och inskriftens två första rader tolkas sålunda:
Ve grafplundraren!
Ve högsköflaren!
De återstående två raderna stå omedelbart framför den imperativa sats, hvari HOT uppmanas att runrista olyckor öfver helgerånaren. Den förmodan ligger då nära till hands, att de korta orden GAF(S?) och MA, som följa namnen HADhUVOLAFR och HARIVOLAFR, äro verb uti imperativ form. Vidkommande GAF(S?) vill jag dess mindre våga en tydning, som den sista runan i nämnda ord har en tvetydig form; men med hänseende till MA, lär detta ord svårligen kunna uppfattas annorlunda än som det isländska má, slita, utrota, utplåna.
Inskriftens tankegång i hans helhet skulle då vara följande:
Ve grafplundraren!
Ve högsköflaren!
Hodulf — — —!
Herjulf, sönderslit honom!
Hot, ingräf i runor osörjdt elände, ett öfvermått af olyckor härstädes!
Kraftrunorna [skrämme?] vårdbrytaren!
