Thra, isl. þrá, fem. af adjektivet thrar, isl. þrár: ihärdig: afsedd att vara oslitlig, varaktig.
Vingan, fem., fornsvenska och isl.: 1) knytande af vänskapsband; 2) vänskap.
Haitin, isl. heitin part. pass. fem. nom. sing. af heita, göra löfte, lofva.
Således: ”Trofast vänskap lofvad”.
De återstående bokstäverna ARVAS kunna icke delas annorlunda än ar vas, ord som medgifva en dubbel utläggning.
Vas kan vara antingen, som prof. Bugge antager, imperf. ind. af vasa, vara, isl. vesa, vera, eller imperativ af samma verb.
Ar kan vara antingen den isl. relativa partikeln er = som, eller det af vingan styrda femininet af arr, isl. árr, hvars vanliga märkelse är tidig (jämför arla), men som i likhet med det adverbialt nytjade ár kan hafva utvidgat sitt område till begreppen stadig, ständig, oaflåtlig. Jämför Skirnismál v. 27:
Ara þúfu á
Skaltu ár sitja,
horfa ok snugga heljar til.
I det ena fallet skulle vi då hafva en elliptisk sats framför oss, innebärande: þrá vingan heitin (svá þrá) er (vingan) vas: så varaktig vänskap lofvad som vänskap någonsin fanns.
I det andra fallet vore tydningen
þrá vingan heitin ár vas!
Vare utlofvad trofast vänskap oaflåtlig!
Tanken är i båda fallen densamme.
Jag vågar, som förut, tillägga, att ingen ting öfverraskande ligger deruti, att bland de tusental inskrifter, som kommit till vår tid, finna åtminstone en, som tyckes syfta på det heligaste band våra förfäder kände: vänskapen, vare sig i fosterbrödralagets form eller i annan, framför allt, då man påminner sig, att ett löfte troddes vinna ytterligare helgd eller styrka genom runornas kraft. Att namn icke nämndes är ej mer än man kunde vänta, då vartecknet vidkom endast dem, som runorna gälde, och ingen annan.
- ↑
Å örnetufva
skall du ständigt sitta,
bidande vänd åt Hels boning.”
