det deremot anföres, att han under hemresan från Gardarike till Norge (1030) uppträdde härstädes, dock utan att för någotdera besöket landningsstället nämnes. — Uti Guta-sagan åter säges (kap. 3) att ”konung Olof den helige kom flyende från Norge (enligt Munch 1029) med skepp och lade sig i den hamn, som (man) kallar Akrgarn; der låg Olof den helige länge”. Derefter omtalas, att han bytte vängåfvor med höfdingen Ormika af Hajnum, hvilken ”antog kristendomen och gjorde sig bönehus på samma ställe som nu Akrgarns kyrka står. Derifrån for Olof den helige till Jaroslav i Holmgården”. Sålunda har Guta-sagan ej ett ord om Olofs första färd till Gotland (1007); men dess vissare uppger hon stället, hvarest han här landade, nämligen i Akrgarn (sommaren 1029?), samt att han ”der låg länge och sedan for till Holmgården”. — Utom dessa berättelser ur de nämnda begge sagorna, anser man sig efter andra uppgifter (Strelow, sid. 129) veta, att k. Olof (1028) på Lajkare-hajd i Lärbro hållit slag med Nordr-gutarne under deras anförare Dacker och en stor del af Austr-gutarne, hvilka han besegrat, samt att han, sedan Sudr-gutarne under sin höfding Ulmer utan strid gjort fridsförbund med honom, förmått folket att antaga kristen tro.
Men med dessa korta och i afseende på tid, rum och flere vigtiga omständigheter så motsägande uppgifter, har man blott en ganska osäker kunskap om k. Olof den heliges uppträdande och omvändelseverk på Gotland. Ty, ehuru det uppgifves att Olof var döpt i barndomen, förefaller det föga troligt att han, en namnkristen och endast vid 12 års ålder samt under ledning af den gamle vikingen Rane Vidfarne, haft sinne för kristendomens utbredande i hedningaland, äfvensom att han, ehuru utgången på vikingatåg och plundring, men i början af sina krigsfärder troligen föga manstark och helst så kort tid efter den vådliga flykten från Mälaren (1007), redan mäktat med svärdet tvinga ett helt landskaps folk till antagande af kristen tro. Men ännu otroligare synes det, att han företagit sig omvändelseverket först så sent som vare sig år 1029, d. v. s. i det samma som han fördrifven flydde sitt land och visserligen måste hasta för att skaffa sig skydd och hjelp, eller 1030 d. ä. just i det ögonblick då han, blott afvaktande ”första gynnande vind”, ju måste skynda till Norge för att från sina många och mäktiga fiender återtaga sitt förlorade konungarike. Allt derföre måste man antaga, att han
