skepnaden af ett kristet gudshus, blott i bast och för tillfället blifvit sålunda af hans trosifriga följesmän lösligen af smärre stenar upplagd, men hvarigenom hon likväl då genast tjenade sitt heliga ändamål, eller till att för de kufvade och församlade hedningarne visa först åtminstone grundskepnaden af en de kristnas kyrka och sedan förete de vördnadsbjudande ceremonierna, hvarmed hon högtidligen invigdes, hvilket allt gjorde ett mäktigt intryck på hednafolket, hvarefter slutligen gudstjenst hölls, och konung Olof sjelf eller hans hofprest döpte några hedningar.
Emellertid ansågs k. Olof, enligt den allmänna föreställningen från enfaldens och trons tider, såsom den, hvilken med någon framgång först grundat Kristi kyrka på Gotland; och att vårt folk så trodde, visar den vördnad som gutarne städse egnade den gudsmannen, samt de många minnen, flere gamla plägseder och talesätt, hvilka ännu erinra om honom. På allt sätt var hans namn härstädes vördadt; i Visby fanns en kyrka med helgonets namn, hans bild med kronan och stridsyxan synes ännu flerstädes i våra tempel, länge höllos offergudstjenster till hans minne i Akrgarns kyrka, och hans namnsdag var en af ortens mest ansedda märke-dagar för skörd, fiske m. m. Bonden hoppades då han (den 18 maj) varsnade ”Sankt Eriks ax”, att han säkert (den 29 juli) skulle få smaka Sant Oles kaka; den karl eller qvinna, som landtmannen lejer för hela skördetiden, kallas Sant Oles-karl och Sant Oles-kärling eller -kvinfålk, och hvarföre de af honom bjudas till gille andra dagen Jul för att fägnas med talka (ett slags ugnspastej) samt hälften af ett svinhufvud, ty den öfriga halfvan deraf förtäres först vid såningstiden på våren eller til paskar; snåj-glångar (snöblommor) på himlen eller de hvita, krusiga och liksom blommande molnen vid Sant Oles messa ”moda” godt fiske; och fordom ilade hela vår allmoge ut på sjön till Sant Oles fänge, då vrakfisket troddes mest gifvande.
Dock var kristendomens seger ej så snart afgjord, ty hedendomen var seg och nedbröts icke på en dag, eller mellan solens upp- och nedgång, då konung Olof slog hednafolket på Lajkarehajd. Och om de gamle gutarnes blinda vrede mot den nya tron går sägnen, att, då den mäktige Hangre-bonden i Gothem, en åldrig hedning, kände sig retad af tidens ”nyheter” eller klockringningen och munkesången samt var lika stark både uti tro
