Sida:Svenska fornminnesföreningens tidskrift (IA svenskafornminne34sven).pdf/172

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
142
MÖTET I GÖTEBORG, JUNI 1875.

Hvad först rubriken beträffar, så torde densamma rättfärdigas af verktygens planeonvexa egg, vilken omöjliggör antagandet deraf, att dessa redskap varit begagnade som rätyxor. Huruvida de varit skaftade eller oskaftade, och i förra fallet, om de varit skaftade som yxor eller som mejslar, torde vara något tvifvel underkastadt.

Holmberg (»Nordbon under hednatiden», sid. 17) kallar dem (eller egentligen en viss grupp af dem — typen b, se nedan) »viggar» och yttrar att »de påtagligen icke varit ämnade att insättas i skaft — — — utan att hållas i handen».

Worsaae (»Årböger» 1872, sid. 332) benämner dem »Kiler». Montelius (»Bohuslänska fornsaker») kallar dem »yxor», och stödjande mig på hans auktoritet bibehåller jag denna benämning; men äro de yxor, så äro de ock tydligtvis tväryxor.

Bland dessa tväryxor framstå otvunget trenne typer:
 a) den kullrigt tvåsidiga, af hvilka äro utstälda 62.
 b) den trinda » » » » 26.
 c) den kullrigt fyrsidiga » » » » 4.

Typen a. eller den kullrigt tvåsidiga tväryxan är ett groft tillhugget, alls icke slipadt, eller blott mot eggen slipadt redskap, ofta af temligen lös stenart. Denna typ liknar icke obetydligt fig. 11 i Montelius »Sv. forns.» (hvilken dock föreställer en flintyxa); den återfinnes afbildad fig. 13 i »Årböger» 1871, sid. 332, jemte typen b. afbildad dersammastädes fig. 12, bland redskap funna i kjökkenmöddingen vid Sölager.

Worsaae yttrar om dessa verktyg (anf. st. sid. 331 och 334): »Hverken de særegne Affaldsdynger eller de for dem og for Rensdyrshulene betegnende — — — småe og råe Steenredskaber vides dog hidintil at være fundne i Norge eller Sverige nord for Skåne og Halland».

Det synes således vara troligt, att de nämnda typerna a. och b., eller den kullrigt tvåsidiga och den trinda tväryxan, tillhöra de för vårt land äldsta former och stenredskap.

Bland de till typen a. hörande utstälda yxorna finnas några, som mycket närma sig till nästföljande typ.

Typen b., eller den trinda tväryxan (= fig. 14 i Montelii »Sv. forns.» och fig. 77 i hans »Bohusl. fornsaker» samt fig. 12 »Årböger» 1871, sid. 332), är vida finare och bättre arbetad än föregående typ och vanligen förfärdigad af hårdare stenart.