märkvärdiga stenklot kunde hafva haft. En norsk professor har skrifvit en afhandling för att ådagalägga, att de äro bevis för en indisk kult, som inkommit till Norden, och har funnit motstycken till dem uti Indien. Utan att helt och hållet gå in härpå, kunna vi dock medgifva, att den lärde professorn i en viss grad har rätt. Älfvastenarne återfinnas inom hela den indoeuropeiska folkfamiljen. Vi träffa dem i nästan alla de af de ariska folken bebodda länderna och åtminstone namnet finna vi i många skilda språk. Vi kunna söka upp det i etruskiskan, i grekiskan, i gotiskan och förmodligen äfven i många andra tungomål. Vi hafva ṛibhus och mycket annat, som filologerna vilja föra till samma ariska stam. Vill man försöka en öfversättning af sjelfva grundformen i ordet, så blir det något, som sammanfaller med ordet arbete. Alfer skulle således vara ett slags arbetande varelser; de äro välvilliga, i fall man ställer sig väl med dem. Vi hafva hört talas om tomtar, huru nyttiga och bra de kunna vara, om man blott icke gör dem något för när. Hvad äro de nu egentligen för folk? Vi komma till svaret på denna fråga, om vi blott tänka på, hvad de egentligen heta i de särskilda språken. Vi skola nöja oss med att tala om, att de i latinet kanske heta larvæ, lares, manes, dii manes, och för att icke ingå uti en alltför vidlyftig utläggning, så anticiperar jag det resultat, hvartill man skulle komma: man antager dessa väsen såsom de bortgångna slägtingarnes andar, d. ä. majores, de indiska pitri, våra förfäder i deras grafvar. Det ligger hos den ariska folkfamiljen en kraftig tro på lifvet efter detta. Det är också ett bevis för en stor sanning, med hvilken vi emellertid icke nu kunna sysselsätta oss, men jag vill säga, att en sådan tro fanns stark och liflig hos alla de ariska folken; den fanns hos det indiska folket, hos greker och romare och många andra folk, och äfven hos våra förfader. Hvad romarnes larvæ och lares voro, det voro våra förfaders alfer. De gamle hade en stor vördnad, en stor tillgifvenhet för dessa bortgångna fäder, som hvilade i grafvarne. Dessa fäder lefde med dem i samlif, de voro icke blott andar, utan hade både kropp och själ, och familjegrafven var man angelägen att lägga bredvid familjehuset, de dödas bostad bredvid de lefvandes. Man hade den fromma tron, att fädren alltid med ömhet och välvilja omfattade sina efterlefvande, i sorg och bedröfvelse och bekymmer, och stundom
