Sida:Svenska fornminnesföreningens tidskrift (IA svenskafornminne34sven).pdf/263

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
233
ONSDAGEN DEN 22 AUGUSTI. WINBERGS FÖREDRAG.

gingo de gamle till fädernas grafvar för att begära råd, tröst och hjelp; och tron var, att de också fingo detta. Det är romarnes pietas, fromhet i egentlig mening, det är ock religionen i egentlig mening hos de klassiska folken. Jag har stor anledning att förutsätta, att det var så äfven hos våra förfäder. Romarnes manes motsvaras hos våra förfäder af alferna. För att man emellertid skulle kunna hugna sig af de bortgångnas kärleksfulla omtanke, måste man uppfylla sina pligter mot dem, framför allt icke försumma den heliga pligten att begrafva sina fäder. Men som man äfven i grafven efter deras åsigt hade behof af någon föda, var det angeläget, att de efterlefvande gjorde offer åt de bortgångnes maner, att man då och då beredde dem en måltid. Detsamma var händelsen här i Norden. Här kände man alfablot, hvilket var en helig kult, till hvilken ingen annan än familjens medlemmar hade tillträde. Främlingen, som kom för att begära gästfrihet i huset, blef vid sådana tillfällen afvisad af husmodren; han kunde icke blifva insläpt, emedan man förehade alfablot. På Island var det en gång mycket oroligt på en gård, och man gaf egaren rådet, att han skulle göra alfablot, så skulle allt blifva bra. Om man försummade alferna, så blottstälde man sig för deras ovilja. Romarne hade sina lares och larvae, som då voro vid dåligt lynne. På det viset kommo spöken till verlden. De gingo omkring och sökte bestraffa sina om de heliga pligterna så glömska efterkommande, hvilka läto dem vara i saknad af hvad för de bortgångnes ro och lugn var så nödvändigt, nämligen begrafning och åtföljande ceremonier: dödsoffer och måltid, som borde lemnas dem.

Jag sade, att alferna borde erhålla offermåltider. Det är för dessa måltiders skull, som älfvastenarne egentligen tillskapades. Det är mer än troligt och bevisas af små vidskepelser, som ännu i dag bedrifvas, att dessa älfvastenar voro just de altaren, hvarpå dessa offer lades. De skålformiga fördjupningarna voro ämnade att emottaga de offer, som de efterlefvande gåfvo åt de bortgångne. Det kunde icke alltid behöfvas, att det var skålformiga fördjupningar, som emottogo offret, ty detta kunde bestå af något fett, som smordes på stenen, och man har sett bevis härför deri, att ännu i våra dagar sådana älfvastenar blifvit besmorda med smör; då äro ju fördjupningarna alldeles onödiga.