Sida:Svenska fornminnesföreningens tidskrift (IA svenskafornminne34sven).pdf/37

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
31
SPÅR EFTER FENICISKA KOLONIER I SKANDINAVIEN.

Jag hemställer om någon kan rimligtvis antaga, att alla dessa minnesmärken, som samtliga vittna om en fordom här varande semitisk gudadyrkan, och alla dessa från hednatiden fortvarande lokalnamn kunna anses vara rent af tillfälliga och utan all betydelse. För mig är detta omöjligt.

För att göra oss en riktig föreställning om det sätt, på hvilket dessa minnesmärken fordomdags blifvit för kulten använda, vilja vi nu företaga oss att i korthet beskrifva dem, och härvid anser jag mig böra börja med Kiviksmonumentet, som allmänt anses vara det märkvärdigaste af alla våra fornminnen från hednatiden, och som med figurer framställer en i den aflägsna forntiden timad tilldragelse.

Denna med figurer tecknade beskrifning är lätt att fatta, om man, såsom blifvit föreslaget, läser dem från höger till venster. Men härvid bör iakttagas, att alla figurerna böra läsas i ett sammanhang, ty de utgöra ett sammanhängande helt. Lösrycker man en eller annan figur och vill förklara honom, så måste förklaringen alltid blifva ensidig och oriktig. Detta skall i synnerhet och alltid inträffa, om man uppritar den lösryckta figur man vill förklara, icke sådan han ursprungligen varit, då han ingräfdes på stenen, utan sådan han nu visar sig derstädes, sedan han i 120 år stått utsatt för alla väderleksomskiften af regn och snö, solsken och hagel, köld och hetta; och just sådant är förhållandet med figurerna på Kiviksmonumentet, hvilka följd af vederbörandes okunnighet eller liknöjdhet allt sedan början af 1750-talet, då monumentet aftäcktes, icke blott stått utsatta för luftens alla omskiften, utan äfven varit ett beklagligt föremål för okynnets handgripliga våldsbragder. Ty icke nog med att två af de märkvärdigaste med figurer påtecknade stenarna blifvit bortstulna och förstörda, hafva äfven figurerna på de återstående blifvit tid efter annan, till och med under senaste tiden, på ett oskickligt sätt medfarna. Om man betänker, att dessa figurer, som varit mer eller mindre ytligt inknackade i den skråfliga gråstensytan, ofta blifvit på ett oförsvarligt vis handterade af kommande och farande, som besökt stället för att se de vidtfrejdade figurerna, och om man vet, att dessa besökande, för att göra stenen ren och figurerna derigenom mera framstående, ofta hafva tagit halmviskor, som de först doppat i vatten och sedan i sand och grus, för att dermed renskura stenen och