Sida:Svenska industriens män.djvu/106

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


LOUIS DE GEER.

Tungt var det värf, som Gustaf II Adolf tog sig uppå, då han 1611 besteg sin faders tron. Faran var stor, danskarne stodo färdiga att inbryta i hjertat af Sverige och derjemte hotade Ryssland och Polen. I landet saknades till råga på allt äfven penningar, till och med till det allra nödvändigaste. Ännu mera ökades den finansiella förlägenheten, då sedermera den dryga, s. k. Elfsborgs lösen skulle utbetalas.

Under sådana brydsamma förhållanden vände sig konungen år 1617 till Europas förnämsta handelsstat på den tiden, Holland, för att der erhålla lån, och kom dervid i förbindelse med ett handelshus i Amsterdam, för hvilket den tjuguåttaårige Louis de Geer då stod i spetsen.

De Geers ombud i Sverige, Welam Gillisson de Besche, fästade sin principals uppmärksamhet på att i landet funnes rik tillgång på malm, skog och vattenfall, men att för jernförädlingens utvecklande saknades kapitaler inom landet. Då nu De Geer egde en betydlig fordran hos Gustaf Adolf, anhöll han att få köpa något af kronans jernbruk, hvilket beviljades sålunda, att han såsom pant för sin fordran bekom Finspong samt kronans rätt till Finsponga län eller de sju närmast belägna socknarne.

Från år 1618, då De Geer erhöll jernbruket, började nu ett nytt tidehvarf för hela orten. Ny masugn, härdar af förbättrad konstruktion, stålhammare och det kanongjuteri, som der ännu bedrifves, inrättades, och det lüttichska handsmidet af söm, spik och hästskor infördes, hvilket ännu utgör en af denna sockens hufvudnäringar. Till utskeppningsort för sina varor utsåg De Geer Norrköping, som visserligen redan förut fans, men som år 1620 erhöll nya privilegier och från denna tid kan räkna sin egentliga blomstring.

Emellertid försträckte De Geer allt vidare kronan penningar och erhöll derför år 1643 Löfsta, Österby och Gimo bruk i Roslagen, och detta föranledde honom till en ännu vidsträcktare affärsrörelse, hvarunder han i ej ringa mon inverkade på statshändelserna och hela landets ställning. Det, som i sistnämnde hänseende gjort honom mest namnkunnig, var hans uppsättning af en hel krigsflotta för landets räkning. Den påstås hafva bestått af omkring 30 fartyg, bland hvilka voro flere linieskepp, och bidrog mycket till den stora sjösegern vid Femern år 1644, som närmast hade till följd freden i Brömsebro.

Då De Geer skulle få liqvid för denna flotta, uppstodo dock stridigheter med kronan, emedan hans fordringar ansågos alltför öfverdrifna, Ehuru han erbjöd sig att efterskänka hälften af summan, erhöll han likväl aldrig någonsin ens hela denna senare. Så lönade regeringen med otacksamhet den förtjenstfulle namnen. Aldrig tillföll honom något embete eller någon utmärkelse med undantag deraf, att han år 1641 fick sitt sköldebref inregistreradt på svenska riddarhuset. De Geer härstammade nämligen från en gammal brabantsk adlig slägt, som i äldre tider hette De Hamal, men då en af ättens förfäder, Louis De Geer, utmärkt sig i franske konungens tjenst, tillät honom denne att bära i sitt vapen de tre gyllene franska liljorna med devisen: »non sans cause«.

Svenska industriens män.6