Sida:Svenska medeltidens bibel-arbeten (1848).pdf/598

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


582
efterskrift.

Men något ursprung och någon författare måste dock vår nu utgifna utläggning och tolkning af de fem Mose-böckerna slutligen hafva. Vi tveka ej heller att anse den som början till en bearbetning eller öfversättning af Mag. Matthias’ kommentarier, icke osannolikt gjord af honom sjelf. — Vår åsigt hvilar på följande grunder:

Arbetets Svenska ursprung visas genom de på flera ställen förekommande uttryck, som omedelbart åsyfta Sverige och Svenska förhållanden. [1] Fåfängt skall man dessutom söka efter ett utländskt original. [2]

  1. Se s. 3 r. 10—30: ”Aff iaphet komo alle the som bo i swerike.” ”Fore thy æru swerike oc götland älzsta land oc bygdher thenna wägh iorsala haff.” S. 68 r. 15—23: ware fädher; odhin, thoor, frig. S. 219 r. 28 läsarten ur B: ”nuta skoghir a smaalensco.” S. 319 r. 8—11: om öfversättning från Svenska till Ryska. S. 499 r. 4,5: ”pors, som myklo höghre wäxer i iorsala lande, än i hallande.” Om författarens lefnad vore mera känd, skulle man kunna draga någon slutsats af uppgiften att han besökt Trier (324 r. 24: manna ”war mik teet i trewers stadh”), samt af den förkärlek han synes hysa för Vestgötarne (3 r. 15: ysodorus ”wtkomin aff wästgötom;” 219 r. 28 och 225 r. 5, 6 i de utan tvifvel ursprungliga läsarterna ur B: ”gudz hws a väsgözco;” ”a väsgösco borghir älla sampnadhir”). Möjligen var han född i Vestergötland; men ingalunda är hans arbete skrifvet på Vestgöta-dialekt, utan på vanligt bokspråk. De slutsatser i språkligt afseende man, utan att akta på hela skriften för öfrigt, skulle vilja draga endast af de två uttrycken ”a väsgözco” motverkas ju fullkomligt af det tredje ”a smaalensco.”
  2. Härmed yrkas ej att utläggningarne till alla delar äro den Svenske författarens egna. Tvärtom anföras mycket ofta yttranden af kyrkofäder och andre ”vise mästare.” ”Then främmerste aff them allom” är S. Augustinus; han åberopas också oupphörligt. De öfrige äro Anselmus (s. 52, 116), Ambrosius (s. 457 ), Aristotiles (s. 85, 141, 463, 466), Basilius (s. 61), Beda (s. 120, 505), S. Bernardus (s. 135), Crisostomus (s. 48, 231), S. Dyonysius (s. 48, 78, 137 , 439, 445, 450), S. Gregorius (s. 54, 84, 116, 176, 445), Gregorius nicenus (s. 111), Hugo de sancto victore (s. 115), S. Ieronymus (s. 85, 96, 176 i B, 223, 471),