Sida:Svenska scenen 01-1918.pdf/6

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

SVENSKA SCENEN


af sig, men å andra sidan dödar det för den förstnämnde all individualitet.

Ja, detta nu framdragna exempel är ett godt bevis på att teater på det hela taget här ännu betraktas som ren affär och trustprojekt. Men naturligtvis finns det äfven undantag. I så fall de undantag, som bekräfta regeln.

George Axelsson.


OSCARSTEATERN.
Flodin, Hoffoto.
KEJSARINNAN MARIA THERESIA.
ESSIE CASE SOM PRINSESSAN ADELGUNDE.

DEN RANFTSKA TEATERN VID OXTORGET

OCH NÅGRA ANDRA TEATERMINNEN FRÅN SKOLTIDEN af Carl Forsstrand.

Det finnes ju talrika exempel på att personer, som vid mognare år och i sin mannaålder intagit en bemärkt ställning och förvärfvat ryktbarhet, redan i barndomen visade anlag och begåfning för sitt blifvande lifskall. Hur mången kojans son har ej blifvit professor eller biskop till följd af sin obetvingliga lust för studier under barnaåren, och hur mången rask och modig yngling har ej blifvit en duktig krigare, därför att han bland skoltidens nöjen mest af allt älskade att leka med tennsoldater? Men på intet område eller verkningsfält torde ordspråket “ab ovo ad mala“ (från ägget till äpplet) vara så tillämpligt som inom teaterlifvet eller beträffande skådespelarkonsten. Väl är det sannt, att en mängd människor ägnat sig åt denna utan någon egentlig kallelse eller af tillfälliga orsaker, men visst är också, att många ingått i Thalias tjänst på grund af verklig begåfning och liflig lust, äfvensom att många ibland dem mycket tidigt grepos af teatervurmen och redan som barn med lif och lust “spelade teater“.

Från min egen skoltid, för femtio år sedan och så omkring, har jag åtskilliga minnen i den vägen, som möjligen kunna intressera. De ha nämligen blifvit förbundna med några i våra teaterannaler under de senare decennierna mycket bemärkta och berömda namn.

I Stockholms Lyceum, där mina skolår förflöto alltifrån inträdet i förberedande klassen 1861 till studentexamen 1873, tror jag dock ej, att teaterintressena voro särskildt eller mer utpräglade än i Stockholms öfriga skolor på den tiden. Till de omtyckta förströelserna hörde visserligen det då mer än nu sällsynta nöjet att någon gång få gå på Operan — särskild gouterad var “Friskytten“ på Annandag jul och kanske mer för den brinnande galtens och allt det andra trolleriets än för Max’ och Agathas skull — eller någon af de andra teatrarna. Mycket roligt var det att gå på Dramatens vind, hvilket kostade 25 öre, och så hade man ju sällskapsspetakel i hemmen, apteatern i Berns salong samt skuggspel och andra leksaksteatrar. Men någon verklig eller aktiv skådespelarekonst utvecklades blott undantagsvis, och de pojkar, som excellerade däri, betraktades också med känslor af beundran och afund. Sålunda minns jag hur mycket uppseende bröderna Albert och Gustaf Ranft — den store direktören och hans broder — väckte, kanske ej så mycket därför att de uppträdde i svarta sammetskläder, hvilket dock var mycket gentilt äfven i ett så gentilt läroverk som Stockholm Lyceum, utan därför att man snart kom under fund med att de voro starkt angripna af hvad man på nutidens språk kallar “teaterflugan“. Om jag minnes rätt, höllo Ranftarna sitt intåg i skolan 1865 eller 1866, men då mer än femtio år förflutit sedan dess, är det ursäktligt om meddelandena om dem ej kunna bli särdeles detaljerade. Jag vill dock utan att träda grannlagenheten för nära säga, att de ej hyste något djupare eller lifligare intresse för de kunskapsskatter, som stodo att vinna i skolan, utan att hela deras tankevärld tillhörde teatern. Miljön för deras sceniska prestationer var emellertid mycket anspråkslös, nämligen en uthusbod vid deras moders hus vid Oxtorget. Det var uppriktigt sagdt en gammal ruskig gård och boden var både mörk och kall, men där uppfördes i alla fall, vill jag minnas, både Schillers “Wallenstein“ och Shakespeares “Rikard III“, och det visar ju att konstens heliga eld brann mycket lifligt hos Ranftarne, trots environgerna. För öfrigt är


Pärmar

jämte register till Svenska Scenens tredje årgång Kr. 2,25 (postafg. ej inb.) direkt från

Svenska Scenens Exp., Stockholm C.


6