Sida:Svenska scenen 01-1918.pdf/8

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs



SVENSKA SCENEN
K. DRAMATISKA TEATERN.
Flodin Hoffoto.
CYRANO DE BERGERAC.
STINA HEDBERG SOM ROXANE.

TEATERKRÖNIKA.

Julsäsongens stora händelse i hufvudstadens teatervärld har naturligtvis varit DRAMATISKA TEATERNS premiär på Cyrano de Bergerac. Åtminstone väntade man sig något extra af detta program, till hvilket biljetterna voro utsålda fjorton dagar i förväg till de tre första föreställningarne. Och stycket går för resten alltjämt för fulla hus och kommer väl att så göra en tid framåt. Teatern får sålunda en kassapjäs, och det lär vara hvad den behöfver. Är publikens hänförelse öfver Rostands mästerverk sålunda odelad, så hade kritiken ett och annat att anmärka mot det sätt, på hvilket stycket framfördes denna gång. Den sysselsatte sig betecknande nog föga med själfva iscensättningen, som ej tycks ha ådragit sig någon vidare uppmärksamhet med undantag för klostergården i slutakten. René erkände i sin recension i Soc.-Dem. att hon som så många andra gått och längtat efter Cyrano, men af många skäl blef hon bedragen i sin väntan. Det var i synnerhet den lifliga första akten i Hotel de Bourgogne, som blef en desillusion för henne, men äfven tredje aktens balkongscen var enligt hennes mening undermålig ur regisynpunkt. Den förra verkade “halffärdig repetition“.

Hvad själfva stycket beträffar, som gifvits här förut 1901 på Dramatiska teatern med Nils Personne i titelrollen samt ett par år senare af ett franskt sällskap med själfva Coquelin, som kreerat Cyrano, uppehåller sig hufvudsakligen Bo Bergman i D. N. vid detsamma. Och han ser stora förtjänster i den heroiska komedien: “Cyrano förkroppsligar icke enbart skrytet och dumdristigheten och posen, och Rostand är icke uteslutande en akademisk rimjonglör. Det finns en ryggrad bakom gascognaderna och en poesi bakom attityden som äro något värda“. Han skrifver vidare, att komedien “har gått världen rundt. Men bara i Frankrike har den sin rätta jordmån. Den speglar en folksjäl — inte hela själen, inte ens det värdefullaste i den, men mycket nog. Och den bottnar i en bestämd scenisk kultur, som vi sakna. Skall man försöka att sammanfatta hvad som brast i går, så är det på detta område, på stilkänslans och traditionens, luckorna märktes tydligast“. Sannt nog säger samme författare, att förväntningarna voro högt spända på Ivan Hedqvist som Cyrano. Han hemförde äfven en vacker seger. Se här några utdrag ur omdömena om prestationen:

“Ivan Hedqvist hade redan från början lagt rollen åtskilliga nyanser mörkare, djupare, bittrare. Det blef knappast något bedårande öfver denne Cyrano, men den blef i stället betydligt mer öfvertygande mänsklig, både i värjstötarna och i lidandet. Så elegant som Personnes blef Hedqvists Cyrano icke, men det låg en imponerande brutal kraft öfver figuren. Det blef icke bara en Cyrano, som lekte med värjan och med tungan utan som också kunde sticka djupt och smärtsamt med bådadera. Hvilkens uppfattning som är riktigast tjänar ingenting till att disputera om. Varje skådespelare måste se rollen genom sitt eget temperament. Hufvudsumman är att skådespelaren öfvertygar. Och i det fallet lyckades Hedqvist förträffligt. Det var en genomförd uppfattning af figuren som godt kan göra skäl att kallas mästerverk.“ (Ernst Didring i A.-B.)

“Helt visst åstadkom han ypperliga saker — att han icke rådde med allt är ingenting att undra på. Coquelin själf lär ju inte ha varit så märkvärdig. Och Cyrano har i sin förening af poet, matador och humorist en sammankoppling af egenskaper, som ingen skådespelare kan omspänna fullständigt.“ (B. B—n [Bo Bergman] i D. N.)

“Denne Cyrano var kraftfull och eldig, han var också öm och vek, så i den ypperligt utförda balkongscenen, så äfven i den smittande vackert gifna slutscenen. Däremot saknade man spiritualitetens krydda i framställningen; likaså den ridderliga aristokratismen.“ (Rbs [Olof Rabenius] i N. D. A.)

“Hr Hedqvist har nu tagit arf efter Personne och ger en Cyrano, som äger flera sympatiska drag och säkerligen sitter inne med förutsättningar att återväcka den stora publikens intresse för det kända stycket. Framställningen täcker visst icke diktarens konception, men en sida af personligheten är omsorgsfullt utarbetad och förefaller genomlefvad: Cyranos melankoli, hans ömma och delikata hjärta och poetiska förmåga att genom den sublima handlingen njuta uppoffringens bittra glädje. — — — Men Cyrano är icke endast ett känsligt sentiment, han är också — och det är den historiska traditionen — den ständiga parata kvickheten i mun och hand, den humoristiske slagskämpen, den magnifika posören, den oförskämde storskräflaren, gascognaren af d’Artagnan-typ. Här räckte icke

KLEMMINGS

ANTIKVARIAT

MALMSKILLNADSGATAN 1
GRAVYRER

PORTRÄTT OCH GENRE

8