Sida:Svenska scenen 02-1918.pdf/10

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs



SVENSKA SCENEN

för guds skull inte publiken ana, att skalden knåpat sig gråhårig med rim och meter. Det vore för genant!

LORENSBERGSTEATERN, GÖTEBORG.
Anna Backlund, Göteborg, foto.
DET VAR EN GÅNG.
OLGA RAPHAEL SOM PRINSESSAN; SEMMY FREIDMANN SOM PRINSEN.

Men under min monolog glida — nej skutta alexandrinerna fram öfver vår främsta scen. Första aktens upprörda handling har hunnit fram till den scen, där Cyrano helt fräckt kallar Monfleury — enligt den ordagranna öfversättningen — “en ömklig skådespelare, som vrålar och som likt en vattenbärare stånkar fram versen, som borde flyga . . .“ Ack — tänker jag — om Cyrano varit här, skulle han ha vändt om satsen. Inte sitter jag precis och önskar, att det skall vrålas och stånkas från scenen, men nog vore det en god sak, om det lätta flaxandet ersattes med litet tyngd à la vattenbärare. Härmed tror jag mig spåra en annan anledning till att Cyrano i svensk scenisk dräkt, trots utomordentliga enskilda prestationer, icke ger en liknelse till de “nouveaux frissonnements“, som läsningen skänker, för att icke tala om ett framförande på fransk scen. Det är den ödesdigra tendensen till naturalism i scenkonsten, som blifvit allt starkare med åren och som, enligt mitt förmenande, på ett högst riskabelt sätt bryter sönder all god svensk teatertradition. Gud bevare mig för att önska tillbaka en sådan i dubbel mening tragisk typ som skådespespelaren Falander i “Röda rummet“ eller det vrålande heroiska gemytet hos van der Osten och dem, som gått i hans skola. Och gärna för mig så mycket naturalism som hälst i “Berg-Eyvind“, “Väfvarne“, “Åkare Henschel“, “Rose Bernd“ o. s. v. Men där stilen uttryckligen är heroisk, där är det ett uppenbart fel att närma stycket till ett mera folkligt föreställningssätt. Och Cyrano de Bergerac blir aldrig i lifvet en naturalistisk pjäs, skinkorna i Ragueneaus källare må dofta öfver parketten aldrig så förföriskt och löfven må falla aldrig så “naturligt“ från konstfullt imiterade kastanjeträd öfver — brädgolfvet. En sida — och en mycket bred sida i all dramatik är alltid vänd från naturalismen. Ett drama måste enligt konstens villkor och syften ge sammandraget, stiliseradt, så att säga “upplyft“ lif. Rötterna tränga visserligen djupt ned i naturen, men hur mycket naturalism, hur mycket konst = stilisering — ja det är i första och sista hand diktaren som suveränt afgör. Shakespeare har en mycket stark känsla af detta dilemma. När han finner koturnerna alltför höga för sina “naturalia“, lämnar han resolut blankversen och gör folkscener i prosadialog.

Men där versen härskar oinskränkt, där finns icke eller

WILH. DRÖHSE

JUVELERARE, Biblioteksgatan 2
JUVELER • GULD
SILVER • NYSILVER
OBS.: Guld och Diamantarbeten utföras å egen verkstad
Riks Tel. 7099 Allm. Tel. 7099.

22