SVENSKA SCENEN |
Anders de Wahl eröfrade Köpenhamn vid sitt sista gästspel och i Kristiania vet hvarje barn hvem Ivan Hedqvist är. Men det är inte bara en sol utan alla stjärnor stora som små, som skola lysa och spraka på samma gång. Annars få vi inget samladt helt af nationens teater.
Skulle inte Stockholm och Köpenhamn kunna växelvis hvarje år byta en teater — någongång på våren när reslusten kommer. För Kristiania blir det svårare, staden äger bara tre teatrar med Målteatern. Målteatern intresserar oss knappast och Centralteatret odlar ingen gästspelsrepertoar. Direktör Otto har bidragit till förståelsen genom att inbjuda fröken Wifstrands Chardasfurstinna och fru Lundequists Thora van Deken, och båda damerna ha representerat nationen på ett värdigt sätt. Fröken Wifstrands kultiverade operettkonst eröfrade hela byen och fru Lundequist fann kritiken lika sublim som Duse. Under de sista åren har dir. Otto upplåtit sin teater både för dir. Ranfts farsturnéer och för herr Hedqvists Holofernes. En period öfver- svämmade svensk landsortsteater “Böndernas Hus“ och det var kanske inte så lyckadt. Hela den gångna sommaren spelade svenska skådespelare på “Folkemuséets“ nya friluftsteater och det är visst inte alldeles omöjligt att direktionen nästa sommar blir densamma. Äran för friluftsteaterns genombrott i Kristiania delar herrar Falström och Hedqvist. Det var Falströms friluftsteater vid Frogner som “öppnade sina portar“ för svenskt sommarspel den första gången. Och det var där Selma Lagerlöfs “Dununge“ med herr Hedqvist och fröken Ebbesen började sin norska segergång.
Den norska provinsen har äfven besökts af svenska och danska sällskap och jag tror med framgång. Våra teaterdirektörer veta kanske inte att Norge icke har någon ambulerande teater, men några ganska goda teaterlokaler. Att ett godt svenskt sällskap med stark repertoar skulle ha både konstnärlig och ekonomisk vinning är ganska säkert.
Nu är tiden mogen — vi måste lära känna hvarandra — och en stor gärning väntar våra teatrar, den får inte blifva onyttjad. Norrmän och danskar äga en rik dramatisk litteratur och äfven vi fattiga svenskar ha ju något — vi ha Strindberg. Om vi spelade våra mästare för hvarandra, om vi möttes i förståelse och beundran, så kunde teaterskandinavismen blifva en verklighet.
I Nordens trenne hufvudstäder spela teatrarna för fulla hus, därför låt oss begagna tillfället — den gyllene tiden — och våga försöket.
Rättelse. I föregående nummer af denna utmärkta tidskrift har insmugit sig ett tryckfel i min artikel om Oscar Bæckström och det af den dumhufvade beskaffenhet att det måste rättas. Där står nämligen: “humorn, som kanske är scenens starkaste, mest betungande makt...“ Nog är världen upp och nervänd, men så upp och nervänd får den inte vara i Svenska Scenen, att den beskyller Bæckströms humor för att vara “betungande“. Det skall naturligtvis stå betagande. Där efter rätter och packer eder, mina damer och herrar af scenens betagande konst!
KUNGL. HOFLEVERANTÖR RIKSTELEFON 429ALLM. TELEFON 5048
|
renommerade specialaffär i |