Sida:Svenska scenen 02-1918.pdf/7

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

SVENSKA SCENEN

HÖGSÄSONG I KÖPENHAMN.

BREF TILL SVENSKA SCENEN.

Köpenhamn Nyårsdagen 1918.

Köpenhamns-humöret är oförbränneligt. Trots den för hvarje vecka alltmer kännbara dyrtiden och trots utsikten till en rätt sträng rationering, som i dag trädt i kraft, ha lifvets pulsar slagit med förvånande styrka under det gångna årets två sista månader. Och det är som vanligt inte minst teatrarna som haft godt af köpenhamnarnas öfverströmmande lefnadslust. Den röda lyktan lyser alltjämt med oförminskad glans öfver så olikartade ting som Folketeatrets fina interiörstycke Jette Gebert och DET NY TEATERS groftimrade nutidsfars Det sorte Faar — båda ha gått för fullsatt salong öfver hundra gånger.

H.Damgaard
JEPPE PÅ BERGET.
VALDEMAR MÖLLER SOM JACOB SKOMAKARE; HENRIK MALBERG SOM JEPPE.

Ur konstnärlig synpunkt äro ju dylika företeelser icke så värst glädjande, och därför är det med största sympati den verklige teatervännen följer Betty Nansens målmedvetna, energiska sträfvan att skapa en repertoarteater vid sidan af Det Kongelige.

Nationalscenen har förresten all anledning att med tillfredställelse se tillbaka på de sistförflutna månaderna. På ett värdigt och löftesrikt sätt firades Oehlenschlägers och Holbergs födelsedagar: med återupptagande af enakts-tragedien Yrsa och med presenterandet af en ny och praktfull Jeppe.

Man hade trots en allt annat än mönstergill yttreram lyckats gjuta nytt lif i det Oehlenschlägerska dramat med dess rika lifskänsla och starka färger. Johannes Poulsen var en lidelsefylld Helge, fröken Ungerman en betagande Yrsa både i den första vårliga glansen och i moderskänslans milda skönhet. Föreställningen blef en ungdomens oförbehållsamma hyllning till diktarens minne och ett vackert löfte för framtiden, där “Aladdin“ skymtas.

Ännu fästligare formade sig Holbergs födelsedag, motsedd med högtspända förväntningar. Skulle det lyckas Henrik Malberg att taga upp mäster Olafs mantel? Skulle han nöja sig med att gå efter traditionella linjer eller slå in på egna vägar? Ovissheten blef icke långvarig. Redan från första scenen var man på det klara med, att detta var en helt ny Jeppe, en äkta och djupt mänsklig skapelse af en konstnär, hvars lifsbehof är att bära sin hatt på sitt eget vis. Jag kan helt enkelt icke tänka mig en bättre Jeppe än Malbergs. För att använda ett slitet, men i detta fall bokstafligen sant uttryck: han var Jeppe. Utan någon som hälst försköning var han den stackars förtrampade och försupne bonden, i all sin löjlighet en tragisk gestalt, t. o. m. midt uppe i den mest groteska komiken. Icke ett ögonblick föll han för den näraliggande frestelsen att virtuosmässigt understryka de komiska poängerna. Han höll sig strängt konsekvent till naturen och lät den från början till slut tala sitt enkla och kraftiga språk.

— Om man icke vetat det förut, fick man här ett klart vittnes börd om, att Henrik Malberg tillfullo förstår den svåra konsten att utan sidoblickar utarbeta en figur inifrån och först i andra hand taga itu med den yttre utformningen. I rikaste måtto blef hans Jeppe ett nytt bevis på, att denna arbetsmetod är den enda som är värdig en sann Thalias tjänare.

Det Kongelige tycks också vara på det klara med, att teatern i Malberg fått en kraft, som skall användas. Vid återupptagandet af Gengangere — för att fira hr Jerndorffs 75 år — gaf han en i detalj själfständigt formad, genomfört naturalistisk framställning af den skenhelige snickare Engstrand. Han var den ende som är värd att nämnas vid sidan af jubilaren (pastor Manders) och Betty Hennings, som öfvertalats att ännu en gång låta oss beundra hennes oförglömliga fru Alving. Hur välgörande. att lyssna till denna vackra, klara röst, att följa denna sköna plastik! Och hur förstår icke Jerndorff att göra prästen mänsklig — trots åren står skådespelaren alltjämt på höjden af sin ärliga, fint kultiverade konst.

Ännu en kväll att minnas från Det Kongelige: August Falcks gästspel i Strindbergs Oväder och Bandet. Det blef en betydande konstnärlig seger för skådespelaren, som är väl känd här nere från sina Strindbergsföreställningar 1908 och 1913. Naturligtvis var det något af ett vågspel för honom att nu gå in i en dansk ensemble, därtill på en så föga intim scen som Det Kongeliges. Men försöket lyckades, som sagt. Med honom kom först den Strindbergska tonen riktigt in i denna föreställning. Lugnt och öfverlägset tecknade han drag för drag sina figurer, tills de stodo där i obarmhärtig klarhet.


19