| SVENSKA SCENEN |
ATT LÄSA VERS OCH — LÄSA VERS.
EN HÄDISK CYRANO-MONOLOG.
KUNGL. TEATERN.
|
 Flodin Hoffoto. BOHÉME. INGEBORG SUNESON SOM MUSETTE. |
Dramaten en Cyranoafton — ett af Tor Hedbergs få lyckokast. Ingen långbyxtragedi på brysselmatta. Ingen svensk klåpare! Fullt hus — naturligtvis. Pösiga sammetshåsor, skulpterade ben och puffärmar, klirrande sporrar, blänkande värjor och panascher. Åh, det är en fäst på scenen! Små dekolleterade damer i salongen med pärlhalsband, som skulle räcka till mat, ved och lyse åt alla Stockholms fattiga, klappa i händerna. I kväll ha icke centralmakterna många vänner. Förtjusta utrop: “Gud hvilken vers! O en sådan öfversättning! Ja, se den Harald Molander, han var då en häxmästare!“
Vers? Harald Molanders öfversättning? Jag sitter just och tänker: Det var bra förståndigt af Tor Hedberg att göra en prosabearbetning af de större folkscenerna. Ty denna språkliga pyttipanna kan omöjligen vara vers, pompöst framtågande alexandriner. Men så känner jag då och då igen det Molanderska ordvalet, ett och annat rim glimtar fram ur den sönderhackade prosan och jag förbittras i min ande. Himmel, detta skall ju likvisst vara vers. Det är ju i Sverige jag befinner mig.
Ridån går ned, ridån går upp, och nu löper min hädiska monolog parallelt med handlingen på scenen. Ibland afstannar den alldeles, det måste jag rättvisligen erkänna. Stickreplikernas pyttipanna är plötsligen uppäten, och den Rostandska lyriken flödar serafiskt ren öfver Cyranos läppar, ända till dess öfversättningen sätter ett nytt försåtligt krokben för rytmen och trasar sönder det hela.
Den Molanderska öfversättningen? Är du tokig karl, som vågar angripa det oantastligaste på jorden — varnar en röst inom mig. Åh, jag vet det nog, Cyranotolkningen är ett tabu som är farligare att röra vid än Karl XII.
Själf har öfversättaren genom att beteckna sitt verk som “fri öfversättning“ garderat sig för alla impertinenta anmärkningar mot de verkligen mycket stora friheterna: sammandragningar, strykningar och utvidgningar, ja understundom rena parafraser öfver grundtexten. Man förstår det så väl — regissören Harald Molander har velat åstadkomma en ledig, en spelbar tolkning, som verkade original. Och det skall villigt erkännas, att ur den synpunkten öfversättningen är briljant och kunde betecknas som mästerlig, ifall Cyrano vore ett läsdrama eller åtminstone vände sig till en publik — både på scenen och i salongen — med mera verskultur i kroppen.
Men för svenska skådespelare erbjuder den oupphörliga stötestenar, hvilka så godt som alldeles saknas i originalet med dess lugnt frammarscherande, nästan afrundade alexandriner, som stå för sig själfva utan hänsyn till den föregående och den efterföljande. Vare det mig fjärran att rigoröst vilja förbjuda enjambementer - “öfverklifningar“, som en språkman föreslagit som svensk term. Utan sådana blefve versen liflös, omöjlig, och allt översättningsarbete vore otänkbart. Men jag syftar på den slappa versteknik, som kan räkna Heidenstam som stamfar och från Vallfart och Vandringsår och Hans Alienus nedärfts af en massa både stora och små poeter, men som vi så godt som saknade i tidigare svensk vers. Det är oseden att rimma på konjunktioner, relativpronomen och andra ord, som i prosodisk rytm äro svagt eller i det närmaste obetonade och i vanligt tal halkas öfver, i stället för att låta verkligt tunga ord, hälst både till betydelsen och den prosadiska rytmen, assonera, och bära upp versskulpturens draperi.
Allt detta skulle ingenting betyda, om det i detta land funnes någon god versläsningstradition. Heidenstam med efterföljare ha skrifvit sin vers för ideala uppläsare, som icke finnas, och därför går det, som det går, när versen bäres fram i rampljuset. Sverige har en hel stab af goda skådespelare, men knappast en enda med versläsningskultur. Det är heller inte underligt. Hvarifrån skulle de ha fått den? Icke från skolorna. Där får man lära sig att läsa efter skiljetecken “alldeles som om det inte vore några versrader“ — undervisade mig min modersmålslärare. Och den pojke, som läste vers, som om det var prosa, fick det vackraste erkännandet. Jag känner icke till, hur undervisningen bedrifves vid våra dramatiska elevskolor, men det måste vara något ditåt, eftersom aktörerna, när de närma sig rimmet, gripas af en nervös ifver att skynda öfver till nästa versrad, för att icke rimmet skall märkas. Låt
| MÖBLER | för matsal, sofrum, herrum och salong i vackra modeller. Stort urval. Egna tillverkningar. |
| CARLSSON & REICKE * Möbleringsfirma, etabl. 1891 * G:la Kungsholmsbrogatan 13. | |
