lyst och tilsagdt är; sedan hafwe han wåld thet nyttia och bruka, men ej illa medfara.
2. §. Nu kommer then fä äger, och biuder
rätt för skadan, efter thy, som mätismän säga: wil
then som intog, thet ej utgifwa; sätte tå med
witnen så många penningar, som skadan är mäten til,
eller full pant eller borgen ther före, hos någon af
hans grannar, Nämndeman eller fierdingsman,
och kräfwe fä sitt ut med samma witnen. Nekas thet
honom äntå; lite Kronones Fogda eller Länsman
til, och böte han, som qwarhåller, en daler för
hwart dygn, och skadan åter. Twistas om thet fä
lagliga intagit är, och gitter ej then, som inwräkt,
med witnen, andra skiäl, eller sielf sins ed wisa, at
han thet fä ther funnit och intagit, som sagdt är;
böte sammaledes, och gälde skadan åter.
3. §. Nu finnes, at thet fä gått in genom
annars ogilda gärdesgård, eller grind; gifwe han
fä löst, som intog, och then gärdesgård eller grind
uppehålla borde, gälde skadan genast, och böte, som
i 5. Cap. sagdt är.
4. §. Hwar som hemliga borttager sitt fä,
som af annan är intagit, hwad fä thet helst är, böte
tre daler: Giör han thet med wåld eller rån; plichte
som skils i Missgiernings Balken.
