Första kapitlet.
I EN STOR dal kan det finnas ett åt alla håll fritt beläget, högt ställe, som solen lyser på, från det den går upp och tills den sänker sig. Och de, som bo längre in under fjällen och mera sällan få sol, kalla då detta ställe för en solbacke. Hon, om vilken här skall berättas, bodde på en sådan, varav gården hade sitt namn. Där lade sig snön sist på hösten; där töade det också först om våren.
Gårdens ägare voro haugianer och kallades läsare, därför att de lade sig mera vinn om att läsa i bibeln än andra människor. Mannen hette Guttorm och hustrun Karen; de fingo en gosse, som dog för dem, och under tre år gingo de aldrig på den östra sidan om kyrkan. När den tiden gått, fingo de en flicka, som de kallade upp efter gossen; han hade hetat Syvert, och hon blev kristnad till Synnöv, eftersom de ej funno något namn, som hade större likhet. Men modern kallade henne Synnöve, därför att hon, så länge barnet var litet, hade för vana att lägga »min» till, och hon tyckte, att det då föll sig lättare.
Huru som helst, när flickan blev större, kallade alla henne Synnöve som modern, och de flesta sade, att i mannaminne hade det ej vuxit upp en så fager
