flicka där i bygden som Synnöve Solbacken. Hon var ej gammal, då föräldrarna varje predikosöndag togo henne med sig i kyrkan, fastän Synnöve i början inte förstod bättre än att prästen stod och bannade Bent straffånge, som hon såg sitta rakt under predikstolen. Men fadern ville ändå, att hon skulle vara med — »för att få vanan», sade han, och modern ville detsamma, »eftersom ingen visste, hur hon under tiden blev tillsedd därhemma».
Fanns det på gården något lamm, någon killing eller någon liten gris, som vantrivdes, eller en ko, som råkade ut för någonting, så fick alltid Synnöve den till skänks, och modern tyckte liksom, att från den stunden började den krya till sig. Fadern trodde inte riktigt, att det kom sig därutav, men »det var i alla fall detsamma, vem av dem som rådde om kräket, bara det trivdes».
På den andra sidan av dalen och tätt under det höga fjället låg en gård, som hette Granliden, så benämnd, därför att den låg mitt inne i en stor granskog, den enda på många mils omkrets. Ägarens farfars far hade varit med bland dem, som lågo i Holstein och väntade på ryssen, och från denna färd hade han många utländska och underliga frösorter med sig hem i ränseln. Dem planterade han runt omkring sina hus, men i tidernas längd hade den ena efter den andra gått ut; bara några grankottar, som besynnerligt nog kommit med, hade givit kraftig skog och skuggade nu husen på alla håll.
Holsteinfararen hade hetat Thorbjörn efter sin farfar, hans äldste son Sämund efter fadern, och sålunda hade på den gården ägarna växelvis hetat Thorbjörn och Sämund — längre tillbaka än man
