är det», sade Sämund, »man kommer att tänka allvarligt på dem — och det är därför jag har knallat mig hit i afton», tillade han, såg sig tryggt omkring, bytte tuggbuss och lade varligt ned den gamla i mässingsdosan.
Guttorm, Karen och Thorbjörn flydde med ögonen, var och en åt sitt håll. — »Jag tänkte jag skulle följa Thorbjörn hit över», började Sämund långsamt, »det var lite sent för honom att komma ensam — inte heller har han lätt att tala för sig, är jag rädd.» — Han tittade bort åt Synnöve, som kände det. — »Det är nu så, att han har haft ett gott öga till Synnöve från det att han var så pass karl, att han kunde ha förstånd på slikt — och det är väl inte så utan, att inte hon också har fäst sig vid honom. Men då tycker jag att det är bäst att de komma samman. Jag var föga för det den tiden, jag såg, att han knappt kunde styra sig själv, mycket mindre annat; men nu tror jag mig kunna svara för honom, och kan inte jag, så kan hon, för hennes makt är nog numera den största. Vad tycken I då — om vi skulle laga så, att de finge varandra? Det brådskar ju inte, men jag vet heller inte, varför vi skulle dröja. Du, Guttorm, står dig gott; jag har ju mindre och flera att dela mellan, men jag tror ändå, att det skall reda sig. I fån då säga vad er mening är om detta — henne frågar jag sist, för jag tror mig nog veta, hur hon vill.»
Sålunda talade Sämund. Guttorm satt framåtböjd, lade ömsevis den ena handen över den andra, gjorde flera gånger min av att resa sig, i det han för varje gång hämtade djupare efter andan, men kom sig ändå inte för förrän den fjärde eller femte
