En sommar var det ovanligt svårt; det förgick nästan inte en vecka, utan att björnen var framme hos kreaturen; hästarna kommo, rätt som det var, ända fram till kreatursstigen och voro alldeles uppskrämda, ty för var gång hade de jagats av björnen. Men Blacken jämte det sto och det föl, som han med skarpa hovar höll vakt om, kom aldrig. Vi visste till slut inte, hur det hade gått med dem; vallpojkarna hade ej hört stoets skälla på många dagar.
Som det hade varit ett långvarigt oväder, då hästarna annars bruka draga sig närmare hemmet, ja, ofta ställa sig alldeles utanför grinden, som förde till stallet, och de ännu ej hade kommit, skickades drängarna manstarka upp i skogen för att söka. De sökte mest omkring sank mark, för den händelse att björnen skulle ha lockat den stridslystne hingsten dit ut och sedan kanske hade tagit både fölet och stoet, som naturligtvis ville försvara fölet. De sökte och sökte, utan att se någonting misstänkt; spår efter björnen sågs över allt, men intet tecken till någon strid med hästar. Som nu drängarna gå och tala om detta och närma sig det bästa hästbetet i skogen, märker en av dem, att alldeles i närheten av en mosse finnas spår efter fölunge och sto, men att de i oändlighet ha trampat runt på samma plats, alltså under stor ångest, och att detta skett helt nyligen, troligen samma dag. När de närmare undersökte mossen, funno de ganska riktigt denna uppsparkad efter en stor strid.
Det började gå drängarna kalla kårar utefter ryggen, men de ville dock se närmare efter. Vid randen av mossen sågo de spår efter bakbenen på
