både björn och häst; de hade alltså genast bägge rest sig upp, björnen hade gått baklänges ut i mossen för att narra hästen, och hästen hade följt efter. Ty björnens breda ram och ben kan träskmarken nog bära, ej heller är han så tung som hästen, vilken sjunker ned och fastnar.
Men denna gång hade björnen räknat miste. Ty visserligen hade Blacken sjunkit ned på ett otäckt sätt, men hans länders jättekrafter hade lyft benen upp ur mossens dy, medan de skarpskodda framhovarna slogo och tänderna höggo. Och snart såg man ej mera spår av björnens baktassar, men däremot ett noggrant avtryck av hans päls, och åter ett och åter ett, och så hela mossen framåt. Han hade kastats överända, hade ej förmått kravla sig upp igen, utan hade vältrat sig, »rullat tunna», för att skydda sig mot sparkarna och betten av den ursinniga hästen, och detta vältrande kunde de följa ända upp på fast mark.
Uppeldade av slagfältets livliga skildring fingo nu drängarna skarpare hörsel och gåvo ännu mera akt. De kunde nu i den stilla, i solen skälvande luften efter regnvädret höra stoets skälla från lövskogen under åsen. De skyndade dit — men möttes av Blacken, som med flammande ögon förbjöd dem att komma närmare. Han var inte igenkännlig. Med lyftat huvud och fladdrande man travade han runt omkring stoet och fölungen i stora kretsar, och det var blott efter mycket milt tilltal och med tillhjälp av salt, som de hade med sig, som de kunde få honom att erinra sig, att det var goda vänner, som kommo. Men denna Blackens stora bragd, som i sitt slag var enastående, spred en
