sådan glans omkring hans namn, att han från att heta Prästblacken efter den stunden hedrades med namnet Björnblacken.
Gång på gång, år efter år, gav han sig i kast med björnen och var lång tid därefter alldeles oregerlig. Han kom en gång hem med märke efter björnens klor; det hade varit en gammal slagskämpe, som fått tag uppe under ögonen på hästen och rispat upp på ett ohyggligt sätt nedåt, när hästen slet lös huvudet. Att ha en sådan gammal och ilsken häst gående skarpskodd i skogsmarken var eljest farligt, men hästarna kände honom och togo till flykten, och även om en och annan ännu var så dum, att han lät prygla sig, så hade man överseende med Blacken för hans stora ryktbarhets skull. En häst, som slog björnen i backen, hade väl lov att göra vad han ville.
Hur beundrad han var, såg man bäst, när vi, vilket sällan hände, voro tvungna att ta honom till kyrkhäst. Skulle hela familjen med husmamsell och informator ut och åka, måste han draga tre, fyra utav oss i en gammal gigg, vari man satt »ej blot til Lyst». Som ingen av de vanliga söndagsselarna var stor nog åt honom, fick han lunka åstad i arbetsdonen, och då den tjocka, strida manen låg ned i ögonen på honom, såg han just ej ut, som om han skulle till kyrkan. Man måste sätta honom allra sist, ty dels ville han inte springa, utan blott gå, liksom för lasset, dels ville han upp med kyrkfolket på alla de skogsvägar, han var van vid. Men gick han allra sist, så följde han med på sitt eget sätt; när de andra hästarna sprungo, så galopperade Blacken, och sålunda kommo de, som sutto i
