— »Han är en duktig gosse.» — »Jag vill inte betala pastorn, förrän jag fått höra, vilket nummer han får på kyrkgolvet.» — »Han skall stå som numro ett.» — »Jag hör det — och här är tio daler åt pastorn.» — »Var det annars någonting?» sporde prästen och såg på Thord. — »Nej, annars var det ingenting.» — Thord gick.
Åter förflöto åtta år, och då hördes det en dag buller utanför pastorsexpeditionen, ty många män kommo, och Thord främst. Prästen såg upp och kände igen honom: »Du kommer manstark i afton?» — »Jag ville taga ut lysning för sonen min; han skall gifta sig med Karen Storliden, dotter till Gudmund, som här står.» — »Det är ju bygdens rikaste flicka.» — »Folk säger så», svarade bonden och strök upp håret med ena handen. Prästen satt en stund, som försjunken i tankar; han sade ingenting utan förde in namnen i sina böcker, och männen skrevo under. Thord lade tre daler på bordet.
— »Jag skall bara ha en», sade prästen. — »Vet nog det, men han är mitt enda barn — ville gärna göra det väl.» — Prästen tog emot pengarna. — »Det är nu tredje gången som du står här å sonens vägnar, Thord.» — »Men nu är jag också färdig med honom» sade Thord, lade ihop sin plånbok, sade farväl och gick. Männen följde långsamt efter.
Fjorton dagar efter den dagen rodde far och son i stilla väder över vattnet till Storliden för att samtala om bröllopet. — »Den toften ligger inte säkert under mig», sade sonen och reste sig för att lägga den till rätta. I detsamma glider den planka, han står på; han slår ut med armarna, ger till ett skrik och faller i vattnet. — »Tag i åran!» ropade fadern,
