Men där stampade någon snön av sig ute på svalgången. Mycket riktigt, det var fadern; han såg mild och god ut, och det var ännu värre. — »Nå?» sade han och såg sig omkring — och det var märkvärdigt, att inte vägguret ramlade ned. Modern satte fram maten. »Hur står det till här?» frågade fadern, i det han satte sig och tog upp skeden; Thorbjörn såg på modern, så att tårarna kommo honom i ögonen. — »Åh, — jo», sade hon rent otroligt långsamt, och hon ville säga ännu mera, det såg han nog. — »Jag gav Aslak lov att gå ut», sade hon. — Det var då det, tänkte Thorbjörn, och så började han leka med Ingrid, som om han inte haft någonting särskilt i tankarna.
Så länge hade fadern aldrig ätit, och Thorbjörn tog sig slutligen för att räkna varenda munsbit. Men då han kom till den fjärde, ville han se, hur långt han kunde hinna räkna mellan den fjärde och den femte, och så gick det sönder för honom. Äntligen reste fadern sig och gick ut.
Rutorna, rutorna, klirrade det för öronen på honom, och han såg efter, om de voro hela, de, som sutto i stugan. Jo, de voro hela allesammans. Men nu gick också modern ut. Thorbjörn tog lilla Ingrid på knäet och sade så milt, att hon måste stirra förundrad på honom: »Vi båda skola leka gulddrottning på ängen, vi!» Ja, det ville hon gärna. Och så sjöng han, medan benen darrade under honom:
»Lilla blomma,
ängens blomma,
hör en stund på mig!
Och vill du vara kärestan min,
så skall du få en kappa fin,
