Thorbjörn, tog honom på knäet och pekade över till kvinnfolksbänken mitt emot.
Där stod en liten flicka på knä uppe på bänken och tittade ut över gallerverket; hon var ännu ljusare än mannen, så ljus att han aldrig hade sett maken. Hon hade röda hängande band i mössan och vitgult hår därunder, och nu skrattade hon bort emot honom, så att han en lång stund inte kunde se på annat än hennes vita tänder. Hon höll en blänkande psalmbok i den ena handen och en sammanviken rödgul silkesnäsduk i den andra och roade sig nu med att slå näsduken mot psalmboken.
Ju mera han stirrade, desto mera skrattade hon, och han ville också stå på knä på bänken liksom hon. Så nickade hon. Han såg en stund allvarligt på henne, så nickade han tillbaka. Hon skrattade och nickade en gång till; han nickade igen, och en gång till, och ännu en gång. Hon skrattade, men nickade ej mera — inte förrän efter en liten stund, då han åter hade glömt det, nickade hon.
»Jag vill också se!» hörde han bakom sig — och kände i detsamma, hur någon drog honom i benen ned på golvet, så att han var nära att falla. Det var en axelbred pojkbyting, som nu tappert arbetade sig upp i hans ställe; han hade också ljust, men stripigt hår och trubbig näsa. Aslak hade nog lärt Thorbjörn, hur de stygga pojkarna, som han råkade i kyrkan och i skolan, skulle tas; därför knep Thorbjörn pojken bak, så att han skulle till att skrika, men lät bli och kravlade i stället mycket fort ned igen från bänken och högg Thorbjörn i bägge öronen. Denne grep fatt i hans lugg och drog honom in under sig; den andre skrek ännu inte, men bet
